Sida:Svenska industriens män.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


KRISTOFFER POLHEM.

Liksom Sverige på naturkunskapens område har att uppvisa sådana verldskunniga heroer som en Linné och en Berzelius, så har det i Kristoffer Polhem frambragt en man, hvars insats i mekanikens utveckling är jemföriig med hvad en James Watt, en Georg Stephenson, en John Ericsson i antydda hänseende åstadkommit.

Begåfvad med ett snille af första ordningen, hejdades Polhem, liksom så många andra af våra stora män, i sin ungdom af inskränkta tillgångar i sin utvecklingsbana. Son af handlanden Polhammar i Wisby och född derstädes den 18 November 1661 förlorade han snart sin fader. Modren gifte om sig, men i följd af stjuffadrens öfverdrifna sparsamhet försummades gossens skolgång. Något bättre blef hans undervisning tillgodosedd, efter det en farbroder i Stockholm upptagit honom, men denna faderliga beskyddare förlorade han vid tolf års ålder. I tyska räkneskolan hade han emellertid lärt sig räkna, och kunde på grund häraf antagas såsom gårdsskrifvare först på Kungshamn, sedan på Vansta, båda ställena belägna i Uppland.

På sist nämnda ställe ordnade han en snickare-, svarfvare- och smidesverkstad och sysselsatte sig oupphörligt med tillverkning af mekaniska föremål. Men som han saknade vetenskaplig underbyggnad och en sådan endast stod att vinna ur latinska böcker, ville den nu tjugotreåriga Polhammar lemna sin befattning för att ingå i Strengnäs skola. Hans matmoder, fru Björneclou öfvertalade honom emellertid att stanna qvar. Men han funderade alltjemt på någon utväg att lära sig latin. En prest, till hvilken han i detta ändamål vände sig, gaf honom ett latinskt lexikon att lära sig utantill, men med den metoden kom han naturligtvis icke långt. Bättre gick undervisningen för en annan prest, Lars Welt på Follnäs, dit Polhammar flyttade för att vara sin lärare närmare. Derefter fick han till lärare kyrkoherde Dryselius, och gick för att njuta undervisning af denne dagligen i sju månaders tid till dennes hem — en vägsträcka fram och tillbaka af 1+12 mil. Hvad förmår ej törsten efter vetande trotsa!

Slutligen kom han till Uppsala med rekommendationsbref till professor Spole. Här fann han utväg att göra sitt namn mera kändt i verlden genom att fullborda och delvis förändra konstruktionen af ett bakom altartaflan i domkyrkan befintligt konstur. Hans nästa verk var förfärdigandet af »konsten» vid Falun — en betydligt förbättrad tillställning för malmens uppfordring och grufvans länsning från vatten. Detta arbete förskaffade honom jemte utmärkelse en syssla såsom bergsmekanikus med årlig lön af 333 riksdaler silfver.

Från en utländsk resa, som han 1694—1697 företog, återvände han med vidgade studier och förstoradt rykte. I London hade han satt i gång ett stannadt konstur, på hvars iståndsättande en mängd matematici, mekaniker och urmakare förgäfves brytt sina hjernor. Vid ett besök i Versailles hade han på en liten stund bragt den stora vattenkonsten, som råkat i olag, åter i gång. Af en tillfällighet fick han vid hemkomsten till fäderneslandet veta, att förvaltningen ansett detta verk så förträffligt, att hon för den, som kunde legitimera sig såsom den der utfört det, utfäst en belöning af ett par tusen frank. Polhammar anmälde sig och erhöll premiet.