Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Men när allt sofver, då, ensam i buren, tar den stränga kvinnan fram den målade och ristade runsticka, som en gång den giljande Gardar sändt henne med sina bud.
»I Gymers gårdar
såg jag gå
en mö som vildt jag älskar.
Från hennes armar
solglans spreds
öfver vind och våg.»
Och Gerdr gråter, gråter ...
