Nu se de båda kvinnorna icke hvarandra, ehuru de hafva samma väg och trängas sida vid sida i den smala gränden, ty ingen släpper den andra före sig.
Så stega de upp till Wästra Långgatan och vidare Brinken. Där stötte Kerstin ihop med sin synnerliga väninna Luvisa Pönitz, och därmed var hennes värdighet räddad.
Under klockornas dön stiger Kerstin in i Bykyrkan, och när hon där fick se själfva den Stormäktigaste Herr Götstaff sitta, höll hon i häpenheten på att göra korstecknet.
Men på Galjasen satt Mäster Jören och drack lybskt öl med Skeppar Rotzkarl och sade:
»— O Ignotius, min hustru Kerstin är mig till berömmelse och ära. Hon är en ärlig dannekvinna och ingen slamsäck. Amen! Sankte Mercuriam, giffue oss godh lycke!»
Så kan man tänka under det man målar. Men när man skrifver det rent, kan man också komma att titta i en och annan gammal bok.
