Sida:Svenska kvinnan genom seklen 1907.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Carl Larsson illustration Fredrika Bremer 01.jpg

FREDRIKA BREMER.

HON hade just stängt dörren efter den lilla Jenny Lind.

— »Hvilka strålande ögon! Hvilken frisk svenskhet öfver henne! Hon blir bestämdt något ovanligt…», och så tittade hon på svartkritsprofilen hon ritat af den där teaterungen.

Hon skrattade till, då hon kom att tänka på den lillas potatisnäsa och på sin egen »snabel».

— »Besynnerligt mitt lif! Född att behaga blef jag nästan obehaglig att se på. Min fula hy och min stackars, stygga stora näsa, som jag dag och natt höll i för att den icke skulle växa mer. Och dock, dock trodde jag säkert, att en vacker man skulle enlevera mig någon söndag, då jag med mina stränga föräldrar for till och från kyrkan! Och mitt första poem var ett poem till månen … Fredrika, Fredrika …»

Så ler hon, Fredrika Bremer, den nu så berömda, ett blandadt bittert och toklustigt smil.

— »Ja, mitt väsens egenskap är kärlek och trängtan till offer. O, Gud, hur är det med mig och hvad vill jag? Är jag där igen! Har någon tviflat och förtviflat mer än jag! Men nu … en ny värld har gått upp för mig, jag ser en sol och vid dess ljus ett paradis!»

Hon drog ut en af skrifbordslådorna och tog därur en bundt fullskrifna ark,