på hvars första blad stod, prydligt präntadt, omgifvet af sol, blommor och snirklar: Herta eller en själs historia. Detta är fanan, som höjes till kvinnlig »frigörelse»! Och hennes ögon tårades, men det var mod och ädel hänförelse, som skimrade däri.
Hon doppade pennan och skref: »Jag vill se — den kommande.
Ty en är, som sakta kommer gångandes genom tiden, allt ifrån begynnelsen af världens historia. Blodiga åldrar, glänsande, granna tidehvarf, äro blott olika gemak, genom hvilka hon framgår tyst, stilla, allt mer klarnande ur skymmande höljen. Och frågas det, hvilken är denna gestalt, inför hvilken tronerna vackla, kronorna affalla, all jordisk purpur bleknar, så blir svaret: Människan! Människan i ursprunglig sanning! Skapad efter Guds beläte.
Ty hennes dag är kommen, och hon måste komma med den!»
