VÅR TID.
VÅR TIDS kvinna är här representerad af några flickor i den härligaste slynåldern, Göthilda Magnus, Clara Wallerius, Greta Runnerström, Ellen Schultz och Sigrid Westerberg, hvilka äro ute på vårkvisten för att låtsas botanisera. De hafva tillsammans ett exemplar af Ranunculus acris.
Som jag icke var med, frågade jag Lisbeth och Brita, hur det plägade gå till, när en skock flickungar så där äro ute på vetenskaplig expedition, och bad dem att skrifva hvar sin kria därom — inom en halftimme — hvarför jag utlofvade ett honorar af 25 öre pr styck.
Men Brita gnodde flinande sin väg med utropet »mej kuggar du inte!» Det är nämligen första april i dag, annandag påsk 1907, och Brita hade tidigt på morgonen narrat mig april: »du dumma sill, jag kan narra dig hvart jag vill.»
Nå så'nt får man gladt finna sig i, helst som det är förtjusande kvinnligt.
Lisbeth stod och meheade och sade, att hela hennes erfarenhet i detta fall var, att en tog sönder blomman och en annan tittade i »Floran»… Så lade hon hufvudet generadt på sned, och så gnodde hon också.
Men här har jag ju ett skönt och sällsynt tillfälle att sluta dessa rader såsom jag började dem.
Du nutidskvinnan, du gör mig mycket bekymmer! Tänker du rentaf vräka af dig vårt, männens herravälde?
Tänk dig i hvilket tidehvarf du lefver; ännu är det hvarken kvinnans eller barnets: det är fortfarande mannens.
Jag frågade min son Pontus, som går i sjunde öfre: »Vet du någon kvinna, som gjort en uppfinning?» Han mindes ingen.
