Men, o, du milde Himmel, hvad mycket duger ej kvinnan till! Selma Lagerlöf! Och jag har sett min arbetsamma mor. Och min hustru, min Kajsa »Ach, der muss glücklich zu Hause sein!» sade med sanning en betraktare framför mina utställda taflor i Berlin!
Och mina fyra rara döttrar! Och vår prostinna!
Men hvarför kläda ni er i »tailormade»-kläder, sätta manliga mössor på edra flätor och luggar, om inte ni därmed symboliskt vilja antyda, att ni vilja jaga på vår mark.
Rösträtt? Nå, gärna!
Men, söta ni, inte riksdagsmän!
Se ni skalder, författare och konstnärer på de tråkiga stolarna i de gäspiga kamrarna?
Nej, vi liksom ni, äro för goda för detta med kompromissandet och »tekniken» i utskotten.
Farsgubben, hos hvilken vi i förrgårs åto påskäggen, är mycket liberal för
sina åttiotre år.
När han var blifven mätt sade han:
— »Nå, du anser väl att kvinnan bör släppas in i riksdagen?» —
Som han är stendöf, kunde jag endast ruska på hufvudet.
Gubben blef ilsken: — »Alltid kan hon vara bättre än en hop nattmössor i första och andra kamrarna!»
Jag ruskade på hufvudet.
Men när jag gick ut, såg jag att stararna kommit; och utanför hålken sjöng barnen: »Älskade maka! Ligg tåligt på dina ägg!» Och jag bredde ut mina armar och jublade: »Kvinna du ljufva!»
