| SVENSKA SCENEN |
TEATERSKANDINAVISM.
Den stora tid vi lefva i har fört Nordens trenne folk närmare tillsammans. Skandinavismen har åter blifvit ett fältrop, kanske starkare än den gången Nordens studenter ingingo fosterbrödralag i skuggan af Lunds gamla domkyrka.
Att våra konungar gästa hvarandra, att våra ministrar rådslå och att vi visa det öfriga Europa ett samladt Norden, det är stort men inte nog. Vi måste lära känna hvarandra!
Att en dansk eller norsk bok behöfver öfversättas till svenska för att träffa den stora publiken — är ett dåligt tecken på förståelse. När svenskarna säger, att de inte kunna förstå de andra nordiska språken — så måste det bero på lättja eller ha de aldrig försökt att läsa, ty då måste de ha förstått. I Danmark har man äfven den uppfattningen att svenska är svårt att förstå, och jag tror inte att våra förläggare rosa den danska marknaden. Norrmännen däremot läser mer af den svenska litteraturen på originalspråket. I Köpenhamn till exempel får man söka länge i ett bokhandelsfönster efter en svensk bok — och kanske finner man ändå ingen, men i Kristiania ägnar nästan alla bokhandlarna ett helt fönster åt den svenska litteraturen. Och i Norge säljes det svenska böcker — nu har kanske disagion hämmat marknaden till stor skada för den svenska litteraturen, som funnit många vänner i Norge.
Men då den allmänna uppfattningen är, att det talade ordet är lättare att förstå än det skrifna, så är det våra teatrar som skola hjälpa oss till förståelse. När då vi inse hur lätt vi förstå hvarandra — då kanske vi också hitta till litteraturen.
Det gästspel som 1916 gafs dels i Stockholm och dels i Kristiania af landets bästa teatrar bör uppmuntra oss till att fortsätta. Stockholm har tvänne gånger på det nya århundradet njutit norsk teater — 1903 och 1916. Men när hade vi ett motsvarande danskt gästspel? Är det inte snart tio år sedan “De Otte“ visade Stockholm hvad ung dansk teater förmådde. Och sedan har väl ingen samlad dansk ensemble gästat, undantagen de kvällar Olaf Poulsen spelade på Svenska teatern. Olaf Poulsens namn var nog till att göra gästspelet till en upplefvelse, men de andra representerade inte det yppersta af dansk teater. Jag tror inte att “Det Kongelige“ äger alla danska talanger — men jag tror att denna ärorika teater vore värdigast att representera dansk teater för ett främmadt land.
Hvad de Köpenhamnska privatteatrarna kunna åstadkomma, vet nog hvar och en som gästat “Kongens By“. Folketeatrets Holbergsföreställningar skulle med all säkerhet kasta glans öfver dansk teater. Förutom "Det Kongelige" är väl Folketeatret den enda teater i Köpenhamn, som äger en verklig samspelad och god ensemble — och en stor sceninstruktör.
Har Stockholm varit fattig på danska gästspel så har Köpenhamn inte heller varit synnerligen rik på svenska gäster. Direktör Ranft har bjudit på operett och fars. Direktör August Falck hade kanske den största framgången med sina Strindbergsföreställningar. Och Intima teaterns sista gästspel för omkring ett år sedan blef också en stor seger för herr Lars Hanson och svensk teater. Ekonomiskt har visst alla dessa gästspel varit mindre lyckade, direktör Falck är väl den ende svenska teaterdirektör som förtjänat pengar i Köpenhamn. Den stora publiken har alltid varit rädd för att inte förstå svenskarna. Men om “Det Kongelige“ öppnade sina berömda portar för vår dramatiska teater så skulle också publiken komma af bara nyfikenhet — och att de skulle förstå vårt språk är jag absolut öfvertygad om.
Vore så inte tiden mogen för direktör Ranft, att visa Svenska teaterns ensemble — och försöka locka Folketeatret till Stockholm? Skulle icke direktör Collijn byta teater med direktör Smith igen, eller var det bara lösa ord i företalen?
Uttalade inte Johannes Poulsen offentligt efter sitt Kristianiagästspel, att han längtade efter att få komma till Stockholm tillsammans med alla sina kolleger? Om han bara också kunde smitta sin chef med samma längtan. Istället fick Köpenhamn se vår bästa ensemble. Hvilken teater som är bäst hör inte hit. Kan man för öfrigt tala om det när man talar om skandinaviska skådespelare, danskar och norrmän ha sina egenheter och vi våra — allesammans älska vi våra skådespelare, men på litet olika sätt.
14
