spilror af ett förloradt helt (jfr. s. 17). Likväl är det just detta förlorade hela, detta ursprungligare tillstånd, som bör va- ra forskarens yttersta ögonmärke. Han är då stadd i nöd- vändighet att rådfråga de ännu fortlefvande dialekterna, syn- nerligast allmoge-språken, såsom de mest fornartade, änskönt i vissa ytpunkter förnötta, förvridna eller annorlunda skadade. Hvad ordsamlingen angår, är det i tryck redan bevarade för- rådet ej ringa, om än icke alltid kritiskt sofradt. I gramma- tiskt hänseende eger man intet, utom det lilla, som träffas i några akademiska dissertationer, och det mera utförda, som hemtas ur företalet till Hofs Dialectus Vestrogothica (innefat- tande blott en skiftning af det mångsidiga Vestgöta språket) och Carl Säves afhandling om Gottlands dialekten. I allt ofrigt har eget studium måst ersätta det felande. Oändligt mycket står ännu att inhemta på detta öfver måttan rika, fastän svårt odlade fält; men hvad som redan erhållits, har spridt ljus öfver mången svårtydd fråga. Särskildt bör Dal- skan utmärkas, hvilken också länge utgjort föremål för ny- girighet och gissning, och detta mera än för en närmare skär- skådning af egenheternas rätta art och lynne.[1] Som bekant är, har likväl Dalskan, i högre grad än andra landskaps-mål, inom sig en stor vexling, till väsendtlig del troligen uppkom- men af landets bildning i afskilda dalar, hvaraf namnet tagits. Man har icke orätt i den förmodan, att Mora, Orsa och Elf- dalen ega de mest ålderdomliga munarterna i Dalarne; redan Rättvik, som ligger Mora närmast, har ett vida yngre språk. Man torde ej heller misstaga sig, om man anser Mora-språ- ket såsom det egendomligaste och minst vanstälda, likasom Mora-karlen är Dal-karlen företrädesvis, och länge varit det. Också är det förnämligast denna skiftning af Dalskan, som i närvarande verk blifvit lagd till grund för framställningen af denna dialekts grammatiska system, der ett sådant emellanåt
- ↑ Bland högst anmärkningsvärda omständigheter är, att Dalskan har i 2 pl. det ursprungliga aspirerade d (t. ex. ið standið, J stån, ið såið, J sågen), hvilket alldeles saknas i både runor och Forn-Svensk bokskrift (se vidare tredje Boken). Rörande Ljudläran förekomma några punkter s. 192, andra noten; s. 228, noten; s. 244—5, texten och första noten; s. 246, texten och båda noterna. Redan deraf erfares, att mycket af det, som man i Dalskan ansett för blott ett besynnerligt uttal, är i sjelfva verket ett troget uttryck af urgamla ljud.