Hoppa till innehållet

Sida:Svenska språkets lagar band 1.pdf/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs


vii

åberopas. Oanmärkt bör dock ej lemnas, att äfven inom ett så litet område, som Mora, enskilda afvikelser kunna ega rum; ja, i Wåmhus Kapell, inom Mora socken, kan på ena stället t. ex. blott den starka böjningen af ett verb vara gångbar, på det andra väl denna böjning vara ryktesvis känd, men obegagnad och utbytt mot den svaga. Detta visar icke blott. svårigheten, att till ett helt sammanfatta ett språk-ämne, som saknar medelpunkten af ett rationelt utbildadt skriftspråk; men också den outtömliga rikdom, som för språket, alltså äfven för kultur-historien, ligger förborgad i allmogens tun- gomål, och som, i fall han ej skall ohjelpligen förskingras, och slutligen mista hela sin ursprungliga friskhet, måste med omsorg och insigt behandlas, innan den nya odlingen, med sin förädling, men ock med sin enformighet och sitt i alla händelser nya skap- lynne, hinner att genomtränga landtbygdens traditionella daning. Ett vackert föredöme är oss lemnadt hos brödrafolket, i det förtjenst- fulla arbete öfver Norska Folkspråkets Grammatik, hvarmed Ivar Aasen förberedt sin med otålighet emotsedda Ordbok öfver Norska folkspråket i särskilda trakter.

Vid redogörelsen för det i förevarande skrift använda be- handlingssätt är först att nämna den, i afseende på planen, vidtagna åtgärd, att börja med framställningen af Verbet. Den vanliga methodiken ställer Ljudläran främst, och med allt skäl. Orsaken till en afvikelse från denna nyttiga ordning är hufvudsakligen den, att en säker grundval för det gamla Sven- ska ljud-systemet, hvilket redan i de äldsta handskrifter är i flere delar brutet och splittradt, ej kan läggas förutan en vid- sträckt och noggrann kännedom af åtskilliga allmoge-språk, i hvilka ännu ett flerårigt svårt studium för mig återstår. Jag har derföre måst förutsätta hos läsaren någon bekantskap med de allmännaste för Svenskan gällande ljud-lagar; och har kun- nat det, då redan Petersen, sedan Munch, för att ej tala om Grimm, deråt rigtat uppmärksamheten; oberäknadt hvad, ur allmänt begagnade Svenska språkläror, är att vinna för uppfattningen af nu bestående ljud-förhållanden. Endast der tillfället så fordrat, har i förbigående någon belysning af hit hörande ämnen således kunnat för mig tills vidare ifrågakomma, utan att enskildheterna kunnat öfverskådas i samband med det hela. Ett sådant, hvad Ljudläran vidkommer, kan ock