utmärka, att de icke äro sammansatta, utan blott hopstälda, på samma sätt som Engelska perhaps, i stället för per haps, som är rätt, men obrukligt. Att här upptaga ett nytt skick, synnerligast innan grunden dertill blifvit genom Ljudlärans och Ordbildningens fullständigare afhandlande uppvisad, och det ena sedt i sammanhang med det andra, skulle blott gifva osäkerhet,[1] och öka den förvirring, som är på vägen att uppkomma, derigenom att åtskillige författare, utan samdrägt inbördes, i flere fall stafva hvar på sitt vis, efter olika begrepp om det rätta, som ofta är orätt. En i vissa hänseenden ofullkomlig rättskrifning är ändå bättre än ingen, eller en mångskiftande, som blott öppnar porten för ett barbari i språket. Det Svenska stafningssättet, väl icke så följdrätt genomfördt som det kanske af alla mest fulländade, det Italienska, är likväl så godt som det Tyska, i några omständigheter bättre än det Danska, och mycket att föredraga framför det Engelska och Franska, hvarmed man dock, i trots af alla hvälfningar uti annan rigtning, tills vidare åtnöjes. Rask, som det ej lyckats, att till allmän efterlefnad genomföra sin egen för Danskan uttänkta, i flere afseenden välgrundade, om än i andra något långt drifna rättskrifning, har, ehuruväl icke med obetingadt loford om den Svenska, likväl derom yttrat sig ganska fördelaktigt; såsom då han förklarar sin egen theori om användningen af k för c, i utländska ord, öfverensstämma »med svenske Akademiets Regel, der er grundet på et udförligt og ypperligt Ræsonnement» (Retskrivn. s. 281); eller då han i allmänhet, angående samma Akademis Afhandling om Svenska Stafsättet, yttrar att hon är »i det hele et udmærket Arbejde i sit Slags, der også har haft en forönsket Virkning; ti da det udkom vare der næppe fem Mænd i hele Sverrig, der skreve således, men nu skrive alle omtrent så» (Företalet s. 10). Endrägten är här af stor vigt, och då en antagen, i sin helhet genomtänkt rättskrifning, såsom mycket annat, är vida lättare att klandra än att förbättra, gör man väl att vidblifva det allmännast godkända, intill dess grunderna till
- ↑ Bland de få afvikelser, jag tillåtit mig, är förenklingen af alla flytande konsonanter, framför tempus-tecken, t. ex. fäld, fyld (jfr. s. 72) och framför aflednings-bokstaf, t. ex. dalra, tilra (jfr. s. 47—48), herska (s. 50); i enlighet med hvad redan är antaget i afseende på m och n.
