Den här sidan har korrekturlästs
xvi
- veseþ, fareþ, skoloþ. 4) nn, eller rättare nd, t. ex. saþr (sann), kiþr (kinder), teþr (tänder, dentes), fiþr (finner).
- ch undantagsvis för k (jfr. Frumpart. s. 81), t. ex. cherubinn, elschem, rannsacheþ.
- kc, d. v. s. sammandraget kc, står vanligen för ck, hvilket också brukas; såsom undantag för k.
- ll, d. v. s. ll sammandraget (icke fullt liknande det i 3:e fac simile uti Islend. S. I. förekommande, och i de aftryckta styckena ur Homil. återgifvet med l), föreställer oftast dubbelt l; stundom enkelt, t. ex. hallda.
- g, n, r, s beteckna väl gemenligen fördubbling, och äro af mig återgifna med gg, nn, rr, ss; men emellanåt stå de för enkel bokstaf, inuti ordet, såsom jemförelsevis oftare är fallet med g och n, t. ex. at ganga, helgoþ, bindiþ, harmande, domanden; någon gång kan stor bokstaf stå vid liten, t. ex. hyggia; till och med två stora bredvid hvarandra, t. ex. bioggosc, oss; för öfrigt ses stora bokstäfver vid början af en mening.
- ng (eller möjligtvis ng) är merendels, nd, nt ofta sammandraget, och tecknas af mig ng, nd, nt.
- sc eller sk är det genomgående reflexiva verbal-suffixet (vårt passiva -s), t. ex. lukasc, standasc, fyrnask; hvarvid sc alltid är noga skildt från st, hvilket senare städse är sammanskrifvet.
- zc eller zk står ofta för þsk, tsk eller dsk, t. ex. hræþezk, leynzc, stenzc; troligen stå ock 3: 2 finnzk och fannzc för finndsk och fanndsk (jfr. i denna afhandling s. 176).
Öfvergångs-ljudet af a, framför o eller u, är ej skrifvet ø, utan av, o eller ǫ (se här frammanför). Accent (lång akut) är ett, ehuru icke alltid användt, kännemärke för lång vokal eller tveljud; men är, i brist af särskilda för detta ändamål gjorda typer, icke här angifven, och skulle, antagen der typerna kunnat det tillåta, blott förvillat; alldenstund denna accentuering är i Homil. sträckt vida utöfver den gräns, som för dess begagnande är i den annars vedertagna Isländska rättskrifningen utstakad; men
