Hoppa till innehållet

Sida:Svenska språkets lagar band 1.pdf/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Korrekturläsningen av denna sida är påbörjad men inte fullständig. Se kommentarer i historiken och på diskussionssidan


XVII
  • ofta saknas, der man eljest är van att finna henne, t. ex. uti a, o, u, när de motsvara á, ó, ú.

    Af hvad nu blifvit utmärkt, är det mesta icke denne codex ensamt förbehållet, utan för flere af de äldsta perme-böckerna gemensamt, fastän icke allt är i en och samma att träffa. Så är det ock med andra egenheter, hvilka kunna uppfattas såsom mera rent grammatiska; t. ex. g framför l, såsom i glikare (likare), glikia (likna), der g förmodligen är lemning af en till Mös. Göt. ga svarande partikel. Så s i vesa och dess böjningar (se i denna afhandling s. 155); i es, för er (som). Så äfven Joan, iohan för Jón; monoþr för mánaðr eller mánuðr; or, orer för vár, várir; þvisa för þessu (dat. af þetta); und för undir; umb för um; yr för úr; fyr för fyrir; ei för æ (alltid) o. s. v. Ovanligare är an (jfr. dock Islend. S. I. 385) för en eller enn. Den på oräkneliga ställen synliga 2 pl. af det personliga pronomen (J) är allmänt er (ej þer); likaså 2 dual. it (ej þit).

    De af mig vid citationen nyttjade siffror beteckna blad och sida i handskriften (som är utan spalter), så att 1: 1 vill säga: första bladets första sida.

  • Fragm. Isl. = Cod. Membr. 4:o, med signaturen N:o 7, Kongl. Bibliotheket i Stockholm tillhörig (jfr. Arwidsson, Förteckning s. 18), innehållande större och mindre stycken af 6 Isländska Sagor, neml. Konrads, Rolfs, Jomsvikinga, Asmunds, Orvar Odds, Egils, bland hvilka de 5 första äro nära nog fullständiga. Denna berömda, af Svenskar, Danskar och Isländare ofta tillitade handskrift är af Rask vid flere tillfällen särskildt utmärkt (jfr. Anvisn. s. 8, 10, 286), och af honom till en del utgifven (jfr. hans Sýnishorn s. 33—134), likväl med förändrad rättskrifning (också i Fornaldar Sögur Nordlanda, Band. II, der äfven några smärre grammatiska rättelser förekomma). Manuskriptets ålder lärer ej kunna sättas högre än till 14:de århundradets begynnelse. Om detsamma bör anmärkas: 1:o ę, med undersatt hake, betecknar ömsom e (t. ex. stęinn, ęręndi); ömsom æ (t. ex. ętla, vęnasta), äfven der detta föreställer (t. ex. fręknara, gręnum). 2:o o ses icke klufvet (ø[WS 1]) eller genomstunget (ø[WS 1]), och blott undantagsvis med undersatt hake (t. ex.
    1. 1,0 1,1 Wikisourcekommentar: Denna skillnad kan inte återskapas i Unicode.