TREDJE BOKEN.
Öfversigt af verbal-böjningen förr och nu.
FÖRSTA KAP.
Inledning.
I det föregående äro reduplikation och vexel-ljud angifna så- som allmänna kännemärken för de starka verben i Germani- ska språk, aflednings-vokal och tempus-tecken för de svaga; hvilket jemväl för Skandiska tungor har tillämplighet, utom hvad angår reduplikation, som i dem blott kan förutsättas, men ej mera är i verkligheten för handen; hvartill för Skan- dinaf-språken och vissa Tyska (ej Mos. Göt.) ytterligare kom- mer återgångs-ljudet, såsom särskildt afsondrings-tecken inom svaga verb (jfr. i denna skrift s. 4-5, 142-3; GRIMM, Gram. I, uppl. 2, s. 836, 1043). GRIMM antager att, i den egentliga flexionen, vokalens bestämmelse är att uttrycka för- hållandet af tid och modalitet, konsonantens åter person (I. 1043). Mös. Göt. och F. Hög-T., hvilka bland de Germaniska syskonen bäst bevarat andelser, både vokaler och konsonanter, kunna klarast ådagalagga dessas särskilda ändamål vid bøjnin- gen. Också är det synbarligen med hufvudsakligt afseende på dessa språk, som GRIMM uppstält de korta a, i, u, såsom herskande flexions-vokaler i indik.; de långa ai (e), ei (i) uti konjunkt. (I. 836, 4047-8). Såsom resultat af den jemfö- rande språk-kritikens allmännare utsträckning har man der- emot att uppfatta hans bestämningar i afseende på de nu mer eller mindre bevarade flexions-konsonanterna, neml. i 1 sing. -m, 2 sing. -s (r), 3 sing. -þ; 1 pl. -m (ursprungligen med ett tillagdt -s), 2 pl. -þ (förmodligen med påföljande -s), 3 pl. -nd (I. 835, 1043—7, 1061—4), — kriterier, hvilka sedermera blifvit af honom i någon enskild del modifierade, på
