styrelse utan konung (se Geijer, Sv. Folk. Hist. III. 23) valt sig en motvillig tolk i Kg. Styr., der konungamagt och arfrike utgöra hufvudtankar: att om Skyttes enskilda och offentliga personlighet, så vidt hon är känd, föga egnar sig till en mystifikation i denna rigtning, Bures än mindre gör det: att denne besynnerlige och tungrustade fornsvärmare skulle af en egen händelse kommit att, genom rådbråkande af gammal Svenska, skrifva ett verk, som i det hufvudsakliga alldeles icke är rådbråkadt, utan tvertom ett i alla tider erkändt stilistiskt mästerverk,[1] genomträngdt af snille, ädelhet, smak, lefvande verldskännedom och fin menniskoblick, fastän det så väl lyckats honom, att i alla under eget namn utgifna skrifter undandölja dessa egenskaper; det oberäknadt, att Bure visat sig på många ställen ej kunna läsa och fatta den skrift, han offentliggjort, och i sjelfva företalet röjer ej djupare invigning i grammatikens hemligheter, än att han nyttjar i singularis lågho, funnos, blefvo, fingo, frånföllo, i stället för låghe o. s. v. Också har, så mycket man vet, ingen språkkarl dragit Kg. Styr:s äkthet i tvifvel. Loccenius, Verelius, Stjernhjelm, Spegel, Ihre, Botin, Schlyter, Petersen, åberopa alla Kg. Styr. såsom en forn-urkund; oaktadt språkfelen, hvilka, så betydliga de må vara, knappt äro jemförliga med vissa i den qvarvarande gamla handskriften af Hels. L., än mindre med många i Hadorphs tryck (jfr. Alex.), och i allt fall icke äro de af Nordin framstälda. »Singularis för pluralis», för öfrigt icke utan exempel i gamla codices, är så litet »öfverallt» att finna i Kg. Styr., att man tvertom måste noga spana, för att träffa något dylikt; om man ej tager för fel, hvad som är strängt språkrätt enligt den forna ordböjningen, att neml. n. pl. af obestämd form öfverensstämmer, i nominat. och ackus. af adj. och pron., med nomin. af fem. sing. (t. ex. I. 27 the land aru säll; annor land). »Dativus för accusativus» är likaledes svår att
- ↑ Det gamla inkastet mot Kg. Styr., att stilens prydlighet ej förliker sig med en aflägsen forntids råa seder och låga odlingsgrad, utgår blott från ett falskt begrepp om forntida bildning. För att icke nämna Islands skalder, kan man allenast hänvisa på Kongespeilet, hvaraf handskrifter finnas från 13:de och 14:de seklen, men der stilen är långt mera smyckad.
