FÖRSTA BOKEN.
Konjugationerna i allmänhet.
FÖRSTA KAP.
Inledning.
Uppfattningen af konjugationerna, till antal och friga be- stämningar, har efter olika åsigter mycket vexlat. Författaren till vår äldsta egentliga språklära, Nils Tjällmann (Grammatica Suecana, äller en Svensk Språk ock Skrif-Konst, Stockholm 1696) antager följande konjugationer: I älska; II föra; III tro. Verb med enstafvigt impf., såsom taga, finna, jemte sådana som ega tvåstafvigt impf. med förändrad vokal, t. ex. böra, sätta, räknas af honom till 2 konjugationens anomala. Efter hans tid har man i större eller ringare mån afvikit från hans grundsatser, och uppstält flerahanda system, af hvilka de mera framstående skola här i sina grunddrag tecknas. — Carl Fr. Ljungberg (Svenska Språkets Redighet, Strengnäs 1756) har följande schema: I drabba, löna; II väga, döpa; III falla, vinna; IV bära, tro (d. v. s. verb med enstafvigt presens). Abrah. Sahlstedt (Svensk Grammatika, Stockholm 1769, 2:a uppl. 1798) har I älska; II höra; III märka; IV taga; hvaremot enstafviga verb, såsom bo, dö, anses för anomala. Detta system igenfinner man hos P. Moberg (Försök till en Lärobok för nybegynnare i Allmänna och Svenska Grammatiken, Stockholm 1815, 2:a uppl. 1825), Jonas Svedbom (Inledning till Svenska Språkläran, Hernösand 1824, 2:a uppl. 1828), Weste (Svenskt och Fransyskt Lexicon, Stockholm 1807) m. fl. Carl Brunkman (Förberedelse till en Svensk Grammatica, hvaraf början utkom i Stockholm 1767, men slutet först 1774) har I älska; II lära; III gifva; IV tro; V gå; VI veta. Till tretalet återkommer And. af Botin
