äga rum i år. Prins Kristian lär hafva sagt, att han ej vill återvända till Köpenhamn utan att han ämnar begifva
föredrog att själf försöka imponera på sina blifvande undersåtar, hvilka han betraktade såsom upproriska, och önskade helst slippa all inblandning af främmande makter, hvilkas intressen ej kunde öfverensstämma med landets egna. Han ville själf blifva herre uti sitt hus, och han hade hoppats att först kunna visa de svenska vapnens styrka samt att därefter på allt sätt få slut på underhandligarna.
Han fruktade, att om prins Kristian ej fått stanna för att få sammankalla ständerna utan detta i stället skett i Karl XIII:s namn, det skulle hafva gifvit anledning till en splittring inom landet och möjligen äfven det största antalet af de personer, som skulle infinna sig vid riksdagen, kunnat uteblifva. Det är sant, att den invändningen kan göras, att man, därigenom att prinsen fått tillstånd att utfärda riksdagskallelsen, erkände, att han verkligen hade varit konung, och denna invändning är nog ganska befogad. Norrmännen betraktade sig ju äfven själfva såsom en fri nation, hvilken utaf sin förre konung blifvit löst från sin ed till honom, och vidhöllo, att den danske konungen väl kunde efterskänka de skyldigheter att vara honom trogna, som de med sin ed åtagit sig emot honom, men ingalunda ålägga dem att svärja en annan konung trohetsed, så vida de icke utaf egen fri vilja valt honom. Att de hyste ett sådant åskådningssätt, huru falskt det än kan anses vara, hade de tydligen ådagalagt, därigenom att de själfva valt denne konung och svurit honom trohetsed samt sedermera försökt att äfven försvara honom genom att kämpa emot de svenska trupperna. Det begär efter nationell frihet, som uti våra dagar icke sällan med stor framgång yppat sig uti alla länder, måste för dem vara uppmuntrande vid ett tillfälle som detta; det är likväl endast framgången, som berättigar dylika företag. Kronprinsen hade likväl tydligt betonat, att det icke var med Norges olaglige konung han ville underhandla utan med den befälhafvare, åt hvilken konungen i Danmark lämnat i uppdrag att i enlighet med den heliga traktaten öfverantvarda landet åt dess rättmätige konung. Redan genom den proklamation, som konungen i enlighet med det förslag, som kronprinsen afsände från Kiel, utfärdade och som omedelbart efter grefve Essens afresa till gränsen blifvit utdelad, hade den nationella friheten blifvit norrmännen tillförsäkrad, och nu måste man väl äfven handla i öfverensstämmelse därmed. Redan vid de underhandlingar, som fördes genom de fyra allierade makternas kommissarier, hade man föreslagit prins Kristian, att han uti nationens händer skulle få nedlägga den makt, som denna gifvit honom genom att välja honom till konung. Visserligen var
