Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
109
norrmännen med mildhet.[1] Huru det än må vara härmed, så tyckes det, som om någon kröning ej kan komma att
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — — Alldenstund de villkor, på hvilka denna konvention blef afslutad, i första ögonblicket ingalunda gillades vare sig af konungen eller af någon annan, som älskade Sveriges ära, så anser jag mig böra försöka att skildra händelsernas gång samt lämna några hemliga detaljer. Kronprinsen afskickade generalerna Björnstjerna och Skiöldebrand till prins Kristian, försedda med en den 10 augusti daterad instruktion, som ålade dem att försöka förmå prins Kristian att frivilligt afstå från sin makt och draga sig tillbaka, på det att riksdagen skulle kunna sammankallas uti konung Karl XIII:s namn (kronprinsen har själf meddelat mig allt detta). Kronprinsen var tillräckligt skicklig härförare för att kunna inse, att, om han fortsatte med sina operationer, så skulle han visserligen kunna göra sig till herre öfver Kristiania och Moss men att det emellertid endast vore en mindre del af Norge, som därigenom kunde komma i svenskarnes händer, då den allra största delen af landet skulle återstå att underkufva. Bergens och Trondhjems distrikt kunde mycket länge göra motstånd, och om norrmännen endast droge sig tillbaka bland sina fjäll, skulle de med lätthet kunna försvara sig. Nationalhatet skulle gifva ytterligare näring åt den hos alla bergsbor vanliga envisheten och fördubbla deras styrka. Om nu också prins Kristian själf saknade skicklighet såsom regent och krigare, så vore han ju bara såsom en mannequin, bakom hvilken uppviglarne och ärelystna personer kunde hålla sig för att förhindra de båda rikenas förening. Sverige skulle under tiden så småningom komma att förlora hela sin armé och dessutom nödgas utgifva mycket pengar, då det alldeles ensamt utan några subsidier finge bekosta alltsammans. Törhända kunde vi blifva tvungna att använda främmande trupper för att underkufva ett land, hvartill traktaters helgd gaf oss en oomtvistlig rättighet och hvilket vi med våra vapens ära förvärfvat. Penningebristen var ett tillräckligt talande skäl för kronprinsen att till hvad pris som helst önska få ett snart slut på fälttåget. Dessutom visste han alltför väl, att den danske konungens hemliga planer voro att söka vinna tid, under det att prins Kristian försvarade sig emot Sverige, ty äfven om han låtsades vilja handla ärligt, intrigerade han likväl under hand, i förhoppning att den uti Wien sammanträdande kongressen skulle komma att träda emellan till hans förmån. Kronprinsen hoppades däremot på goda grunder, att de främmande makterna ej skulle behöfva blanda sig uti saken på annat sätt än såsom medlare. Han
