Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
116

XIII.

Från h. exc. herr grefve Ruuth till h. m. drottningen.




Underdånigst.

Jag tackar underdånigst för Eders Majestäts nådiga bref af den 16 dennes och den viktiga och glada tidningen, att kriget i Norge är slutadt samt att Norge nu är i dess rättmätige konungs händer. Ett så hastigt slut har ingen människa kunnat förmoda, och denna händelse blir igenom historien i framtiden ansedd såsom den är, nämligen som ett underverk och ett bevis på anförarens stora egenskaper.[1] Jag har i medföljande bref till hans majestät konungen aflagt min underdåniga lyckönskan, som jag i djupaste underdånighet anhåller, att Eders Majestät ville vara så nådig att aflämna. Likaså har jag gratulerat

  1. Drottningen skrifver i sina memoarer under september månad 1814: — — — Det var uteslutande kronprinsens skicklighet, ihärdighet och lycka, som utan någon blodsutgjutelse hade åvägabragt Sveriges och Norges förening, hvilken skulle komma att göra ett slut på båda ländernas olyckor. Honom ensam voro hans landsmän skyldiga erkänsla härför. Han njöt äfven af fullt hjärta af de fördelar, som han förskaffade detta land, likasom äfven att se fälttåget sluta inom en så kort tid, en lycka, som han i sanning icke vågat hoppas. Eftervärlden skall svårligen kunna inse, huru det varit möjligt att på endast fjorton dagars tid lyckas vinna enighet uti allas sinnen, men det var icke endast den goda viljan hos somliga norrmän, som därtill bidragit, utan äfven lika mycket skickligheten hos de svenskar, hvilka blifvit begagnade för att förbereda sinnena genom ett lämpligt användande af penningar hos sådana personer, som voro vinningslystna och kunde köpas.

    — — — Man beklagar likväl ganska allmänt, att norrmännen blifvit för mildt behandlade, då nämligen allt, som de begärde, när makternas kommissarier voro där, och som då förvägrades dem, nu blifvit dem beviljadt.