Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
117

h. k. h. kronprinsen till det lyckliga, lysande och ärorika slut, som hans kungl. höghet gjort med de norska affärerna, hvilket tryggar båda rikenas säkerhet och själfständiga bestånd för alla tider. — — — — — — — — —

Förvåning öfver framgången af konungens vapen och den hastiga reduktionen af Norge har i Danmark väckt den största nedslagenhet och bekymmer öfver följderna för det återstående af det lilla riket. Något hvar af de kloka därstädes inser ganska tydligt, att det ej kan blifva som det är, och prins Kristians tillgifna finna redan, att han ej har de egenskaper, som fordras för att upphjälpa sitt fädernesland. Det talas högt om nödvändigheten för Seland och de öfriga öarna att förena dem med Sverige under den svenske konungen. I Helsingör är talet sådant äfven ibland den sämre klassen af folket. De så kallade färjemän, som hitkomma därifrån med resande, säga rent ut sin mening i flera personers närvaro. Ett sällskap från Köpenhamn af damer och herrar, hvaribland var en generalska Bulow och en kammarjunkare, som jag ej vet namnet på, yttrade sig i förgår vid Ramlösa på lika sätt. Ett par resande svenskar, som varit några dagar i Köpenhamn, sade mig i går, att de där hört detsamma af flera. —

Jag önskar af hjärtat, att det måtte så gå och Skandinaviens öar komma att förblifva under vår älskade konungs och tronföljares styrelse för eviga tider.

—  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  — 

Underdånigst
E. Ruuth.

Helsingborg den 21 augusti 1814.