kommissarierna underhandlade med honom, hörde böss- och kanonskott, så lyssnade han härpå för att höra efter, om de närmade sig, och när kommissarierna uppmanade honom att lämna svar och underskrifva, sade han: »Då man hör kanondundret, kan man icke hafva rediga tankar.» Man måste medgifva, att det är riktigt ömkligt, och jag försäkrar, att jag skulle ingalunda vara förtjust, om jag voro dansk, att en gång kunna få honom till kung; det förvånar mig därför icke, om det danska folket, såsom ni berättat, hellre skulle önska sig samma öde som norrmännen. Det är bäst att passa på och taga dem på orden: försök, om ni kan, att inleda underhandling härom, jag är fullkomligt öfvertygad om att kronprinsen icke skulle önska sig något högre. För kungens bifall anser jag mig kunna ansvara lika så väl som för min egen stora glädje öfver detta. — — — — — — — — — — — — — — — —
