kronprinsen skickat för att tillse, att villkoren för vapenstilleståndet blefve uppfyllda, hvilka hufvudsakligen bestå däruti, att de norska trupperna skola afväpnas och alla, förutom de värfvade, hemförlofvas, blef utaf den så kallade regeringen underrättad om denna händelse. (Det är statsrådet, som nu regerar, emedan prins Kristian endast fått tillstånd att kvarstanna för att sammankalla ständerna och uti deras händer nedlägga sin så kallade kungliga makt men ej under tiden får blanda sig uti regeringsgöromålen utan har varit tvungen att öfverlämna hela sin myndighet åt statsrådet.) Statsrådet lät alltså underrätta Björnstjerna, att det icke kunde ansvara för hans säkerhet, utan uppmanade honom att afresa, hvilket han var nog medgörlig att genast göra.[1] De begärde
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad
1814: — — — Björnstjerna rönte vid sin ankomst (till Kristiania)
från tjänstemännens sida ett föga välvilligt emottagande, och de skaffade
honom knappast en tjänlig bostad; hans adjutanter märkte, då de foro
genom gatorna, att folkmassorna föreföllo missnöjda och mumlade samt
till och med spottade efter dem. Björnstjerna anmälde sig genast
hos prins Kristian för att göra sin uppvaktning likasom äfven hos
statsrådet, med hvilket han hade i uppdrag att underhandla; han kände
på förhand sedan konventionens undertecknande två utaf dem, Collet
och Aal. Prinsen lät svara honom, att han var sjuk och ej kunde taga
emot någon; man var oviss, om han verkligen var det eller om det var
en förevändning för att slippa taga emot svenskarne; han lär emellertid
verkligen hafva varit opasslig och till och med haft anfall utaf
vansinne. Björnstjerna blef likväl ganska väl emottagen utaf statsrådet,
som nu fungerade såsom regering.
Genom ett fönster uti sin bostad fick han se, att en stor folkmassa församlat sig på gatan utanför samt framför det hus, som låg snedt emot, där en herr Hoxthausen bodde, hvilken haft i uppdrag att sörja för arméens proviantering. En af hans adjutanter vid namn Weidenhielm, som öppnade fönstret för att se efter hvad som stod på, emedan folksamlingen blef allt större och större, erhöll en sten uti ansiktet samt hörde, huru man på gatan ropade, att man ämnade stena dem. Folkmassan stormade porten på huset och trängde in, så att Björnstjerna nätt och jämt hann göra sig i ordning till försvar i
