XVI.
Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.
Då jag med anledning af kronprinsens återkomst icke fick tid att tillskrifva eder med den sista posten, vill jag nu med denna post taga min skada igen. Vi voro fullkomligt uti okunnighet om att han skulle komma. Man började verkligen frukta för att kriget skulle bryta ut på nytt på grund af så väl de norska myndigheternas opålitlighet som ock de oroligheter, som utbrutit i Kristiania, Bergen och Trondhjem, hvarom berättelserna dock sedermera befunnos vara öfverdrifna. Oron för detta ökades äfven, då en från Kristiania flyktad sjöman omtalade, att amiral Cederström hade blifvit omringad af folkmassan därstädes. Björnstjerna tog det, som hade händt honom, alldeles för häftigt och öfverdref betydelsen däraf. Ifrån Moss, dit han dragit sig tillbaka, afsände han en förklaring till Kristiania, att han skulle sätta staden i eld och blod, om man därstädes vågade röra vid ett hår på någon svensk. Kronprinsen skickade så väl Cederström från hafssidan som äfven general Boije med sin division från landsidan för att därigenom skrämma befolkningen, men innan de hunno framkomma, var lugnet återställdt.
Efter att hafva gifvit Wirsén i uppdrag att uppgöra allting med den norska regeringen begaf sig kronprinsen hit, utan att vi därom hade någon aning. Axel Mörner, som härstädes afvaktat hans återkomst, hade samma eftermiddag begifvit sig till Fredrikshald, där han trodde
