Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
128

att prinsen skulle dröja kvar ännu någon tid, men kom genast tillbaka med underrättelse om prinsens återkomst, som dock ej inträffade förrän kl. 1 på natten. Kronprinsen stannar här för att invänta vidare meddelanden om lugnets återställande, hvilket man har anledning att hoppas på, emedan prins Kristian numera icke tyckes äga något parti alls för sin sak, som är ganska naturligt, då han verkligen aldrig gifvit prof på någon energi.[1] Vi få nu se, huruvida regeringen kommer att handla med lugn och klokhet. Det är kronprinsens stora kärlek för folkfriheten jämte hans fruktan för att se ett långvarigt och inrotadt hat uppblossa emellan de båda nationer, som han önskade förena, som förmått honom att ingå på denna konvention, som efter Kiel-traktaten borde vara öfverflödig. Härtill hafva också kronprinsens välvilliga afsikter och hans själsstorhet bidragit I trots utaf alla berättelser om att Själland skulle vilja öfverlämna sig åt oss ämnar kronprinsen icke göra någonting för att söka framkalla detta för att icke gifva de främmande makterna någon anledning till missnöje, utan han vill hellre låta händelserna utveckla sig utaf sig själfva. Den norska riksdagen skall icke sammanträda förrän den 7 oktober. Jag tror, att det nu är meningen, att vi öfver

  1. Drottningen skrifver uti ett bref till prinsessan Sofia Albertina, dateradt Uddevalla den 28 augusti 1814: — — — — Det är en lycka för oss, att han (prins Kristian) så fullkomligt saknat mod eller kraft, emedan han annars skulle kunnat göra oss mycket ondt, ty man får verkligen icke göra sig några illusioner, och kronprinsen söker icke ens att själf fördölja, att det nog skulle hafva varit alldeles omöjligt att vinna någonting emot norrmännen, om de ej själfva velat det, emedan man icke på något sätt kan komma åt dem bland deras höga fjäll och ointagliga pass, om de endast hafva en god ledning och själfva vilja försvara sig. Man kan nog lyckas drifva dem tillbaka till Kristiania, men det står icke uti någon armés förmåga att vidare förfölja dem.