Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
131

samt antagligen endast uppdiktadt af somliga personer härstädes, hvilka gärna vilja spela en viss roll. Det tyckes, som om det vore fruntimren, hvilka i Norge äro mest uppretade emot Sverige.

Konungen höll statsråd i går och gjorde några utnämningar. Kronprinsen hade lämnat konungen en lista öfver de utnämningar, som skulle göras, men denna hade han slarfvat bort, ty oss emellan sagdt är konungens minne nu sämre än någonsin; ibland kommer han inte ihåg någonting alls, och därför blefvo nu också, då listan var förkommen, somliga utnämningar gjorda men andra däremot icke; det enda, som hittills är bekant, är att general Adlercreutz och Puke hafva blifvit grefvar; utnämningarna af friherrarna samt af en hel mängd officerare hafva blifvit uppskjutna. Kanhända kommer det att hållas statsråd ännu en gång före vår afresa eller möjligen i Göteborg; i annat fall blir det väl först uti Stockholm, där vi

    vid Östersjön. Han begaf sig därför ombord på ett handelsfartyg, som förde honom till Köpenhamn, dit han anlände ungefär samtidigt med eller möjligen strax efter uppgörelsen om stilleståndet. Oaktadt något understöd icke längre var att hoppas från Napoleon, sedan Ludvig XVIII återkommit till Frankrike, emottogs Vandamme med stor utmärkelse. Konungen af Danmark, som kommit till insikt om huru feg prins Kristian verkligen var och i likhet med sina ministrar önskade vinna tid genom fortsatta förvecklingar med Sverige, erbjöd honom att ingå uti dansk tjänst och sökte förmå honom att begifva sig till Norge för att därstädes i spetsen för arméen å nyo drifva svenskarne tillbaka. Detta har blifvit mig berättadt af personer, hvilka böra hafva ganska väl reda på dessa förhållanden. Vid en middag, som chefen för inrikesdepartementet Kaas gaf för denne general, föreslog han en skål för Frankrikes förre kejsare Napoleon, hvilket, oaktadt det är fullkomligt sant, förefaller mycket egendomligt, alldenstund denne redan var afsatt och fördrifven från Frankrike, och kan blott förklaras därigenom, att herr Kaas var en varm beundrare af Napoleon samt en af Sveriges hätskaste motståndare.