Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
130

skrifver till kronprinsen »som en skolpojke», såsom man säger på svenska. I sitt bref uttrycker han fortfarande sin önskan att få sammanträffa med kronprinsen och berättar äfven om sin sjukdom. Han lär hafva befunnit sig uti något slags svaghetstillstånd och emellanåt till och med varit utsatt för våldsamma utbrott. Norrmännen hafva endast användt honom såsom en mannequin, hvilken de fört framför sig, ty han saknar själf fullkomligt både beslutsamhet och hufvud utan förefaller såsom ett barn, hvilket velat spela en roll, som han hvarken haft förmåga eller mod att uppehålla. Man hyser ännu hopp, att han skall afresa och ej närvara vid riksdagen. Det anses dock fortfarande vara nödvändigt att göra allt för att lugna sinnena där borta men likväl samtidigt uppträda med bestämdhet, ty kronprinsen själf fruktar, att någon annan person kan komma att sätta sig i spetsen för dem och uppreta dem ännu mera[1]; de hafva verkligen aldrig velat blifva svenskar, och allting, som man därom försäkrat, har varit osant

  1. Drottningen skrifver i sina memoarer under september månad 1814: — — — — En anekdot, som sedermera blifvit bekant och som tydligt visar, huru konungen af Danmark på allt sätt sökte framkalla svårigheter för Sverige med afseende på Norge, förtjänar att här berättas. Efter freden i Paris ägde alla de franska krigsfångarne att återvända från Ryssland, ehuru det stora afståndet och andra omständigheter fördröjde deras återkomst. Bland dessa krigsfångar befann sig äfven general Vandamme med hela sin stab. Under böhmiska fälttåget hade han blifvit tillfångatagen uti det olyckliga slaget vid Dresden, där Moreau stupade och där kejsaren af Ryssland genom sitt ingripande räddade de österrikiska och ryska trupperna. Denne general åtnjöt på grund däraf, att han var grym, hämndlysten och omänsklig, ett mycket dåligt anseende och brukade just därför alltid användas af Napoleon, när denne ansåg grymhet behöfvas. Som han fruktade att blifva utsatt för förnärmelser, om han efter freden återvände till Frankrike genom Polen och Tyskland, föredrog han att taga sjövägen till en hamn