Detta är verkligen en ganska märkvärdig händelse. Jag måste sluta nu, men om det kommer några vidare underrättelser före postens afgång i morgon, skall jag meddela eder dem. Adjö nu, min bäste grefve.
genom ett bref från kejsar Alexander, skrifvet under resan till Wien. Denne furste, som alltid varit kronprinsen tillgifven och strängt höll på en fast allians med Sverige, förklarade sig vara mycket öfverraskad öfver att höra, att konungen af Danmark ämnade sig till Wien, dit han ingalunda vore väntad; han bad äfven kronprinsen vara fullkomligt öfvertygad om att närvarande eller frånvarande skulle konungen af Danmark icke lyckas få något inflytande på hans politik med afseende på Sverige, för hvilket land hans intresse alltid skulle förblifva lika beständigt som hans vänskap och hans tacksamhet emot kronprinsen. — — — — Kungen af Danmark fruktade i synnerhet, att han skulle förlora Holstein, ty holsteinarne tycktes icke önska någonting hellre än att blifva befriade från det danska oket. Hade kronprinsen, då han befann sig i detta land, velat lyssna till dem, hade invånarne därstädes varit beredda att göra uppror och erbjuda honom att blifva deras suverän, men kronprinsen ansåg sig icke vilja uppträda såsom usurpator och eröfrare, samt insåg dessutom troligen, att, om han också skulle hafva kunnat uppvigla landet till sin förmån, så skulle han nog få svårigheter att kunna behålla det och försvara det emot andra makter. — — — — Konungen af Danmark kunde visserligen hafva anspråk på Pommern, men det fanns verkligen ej något skäl att nu afstå de utlofvade provinserna till honom, då han å sin sida icke hade uppfyllt traktatens bestämmelser, utan konungen af Sverige hade blifvit tvungen att med vapenmakt och genom särskilda underhandlingar förvärfva Norge. — — — Kronprinsen var alldeles bestämd att icke afstå från Pommern utan att erhålla ytterligare ersättning eller åtminstone en större penningsumma att användas till landets behof; olyckligtvis hade det förslag, hvarom grefve G. Löwenhielm underhandlat, att nämligen fråntaga konungen af Danmark Själland eller åtminstone skaffa oss Jylland och Fyen, gått om intet, oaktadt Danmarks öde tycktes vara uti hans händer, och det är till och med möjligt, att öfverenskommelsen härom redan var underskrifven, hvilket jag dock icke med säkerhet känner. Till kejsar Alexander skickade kronprinsen sedermera (efter konventionens ingående) amiral Gyllenskiöld, som visserligen var en klok och skicklig karl men till följd af sin karakter föga värdig det förtroende, som han åtnjöt hos kronprinsen, hvilken gärna använde honom, emedan han skref väl och arbetade med lätthet och det dessutom icke fanns många personer, hvaraf han kunde
