Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
140
förrän den 18 eller 20; men för närvarande skall man likväl säga, att det är vid den tiden, som vi skola resa till Stockholm, det kan likväl inträffa, om det dröjer för länge, att kungens hälsotillstånd icke tillåter någon resa alls så här sent på året. Behåll detta för eder själf allena!
Man berättar nu, att konungen af Danmark skall fara till kongressen och att drottningen skall blifva regentinna. [1]
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under oktober månad 1814: — — — För att själf bättre kunna bevaka sina intressen beslöt konungen af Danmark att begifva sig till Wien och närvara vid kongressen samt lät utsprida det ryktet, att han blifvit inbjuden af kejsaren af Österrike, hvilket likväl ingalunda var sant. — — — Hvad som i synnerhet förmådde honom att fatta ett sådant beslut, var det förhållandet, att grefve Bernsdorff, hvilken var ackrediterad såsom dansk minister hos kejsaren af Österrike, hade fått kännedom om att det var meningen, att konungen af Preussen och några andra tyska furstar skulle tillerkännas fördelar på Danmarks bekostnad; han underrättade sin konung härom samt tillrådde honom att infinna sig personligen uti Wien för att söka motarbeta sådana beslut, som kunde vara till hans skada. I trots utaf att hans statsråd satte sig häremot, beslöt likväl konungen att resa till Wien, antagligen utaf fruktan att kunna förlora hela sitt rike eller också därför, att han trodde, att, om han ditskickade fullmäktige, dessa icke skulle få tillträde till öfverläggningarna, men att han själf, om han vore på platsen, lättare skulle kunna bevaka sin rätt; det är möjligt att han äfven gärna ville resa dit för att roa sig. Statsrådet hade likväl förehållit honom, att en sådan resa skulle blifva alltför kostsam i betraktande af Danmarks dåliga finanser. Han tillförordnade de ledamöter af statsrådet, som skulle stanna kvar uti Köpenhamn, att under hans frånvaro utgöra regering men bestämde, att hans gemål skulle vara regentinna, antagligen därför att han hellre anförtrodde sina intressen åt sin gemål än åt statsrådet, på hvilket han ej ansåg sig kunna lita; möjligen trodde han, att han genom att gifva drottningen ett sådant uppdrag skulle förskaffa regeringen mera anseende. Den danske utrikesministern Rosencrantz fick befallning att åtfölja konungen, men emedan han varit bland dem, som motsatt sig resan, undanbad han sig detta och ville ingifva sin afskedsansökan, som kungen likväl förklarade sig ej kunna bevilja förrän efter sin återkomst från Wien, hvarför han blef tvungen att följa med. Ett tydligt bevis på att de furstar, som voro vid kongressen, icke hade inbjudit konungen af Danmark, erhöll kronprinsen
