har varit professor men för närvarande är handlande; han berättade, att de fortfarande lära hafva samma fantasi där borta, att de nödvändigt vilja få välja sin konung själfva och synes vara fåfängt, att man för dem försöker framhålla, att kungen enligt Kiel-traktaten är deras laglige konung. De påstå beständigt, att Danmark icke har haft någon rättighet att bortskänka landet och att de därför icke ämna godkänna traktaten utan hafva för afsikt att själfva välja sig en konung. Man har försökt att göra klart för dem, att de icke äga att själfva förrätta ett sådant val men att de väl, såsom en fri stat, skola få rättighet att själfva stifta sina lagar och beskatta sig själfva men i allt öfrigt äro skyldiga att endast rätta sig efter kungens vilja. Det är likväl alldeles omöjligt att få dessa människor att taga reson, ty de äro såsom envisa barn, hvilka säga nej till allting, tills dess man gifver dem ris, hvilket törhända blifver nödvändigt.[1] Man får emellertid hafva tålamod och hoppas, att allt så småningom skall lyckas. Ännu är ställningen mycket osäker. Antagligen blifver den utaf kronprinsen omarbetade konstitutionen dem föreslagen, men troligen komma de att icke vilja godkänna densamma; man får väl då taga kanonerna till hjälp. Ett rykte säger, att Bergens och Trondhjems distrikt icke ämna sända några
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under november månad 1814: — — — Demokrater till ytterlighet, emedan de hafva varit slafvar, äro de så rädda om sin frihet, att de frukta vid den ringaste motsägelse, att man vill beröfva dem densamma. Då de hafva varit vana att hafva en konung, hvilken de trots sina demokratiska principer varit tvungna att lyda, vilja de väl fortfarande hafva en sådan, som dock blott skall vara en mannequin, hvilken icke får göra eller företaga sig någonting utan deras samtycke. Det kommer därför säkerligen att dröja mycket länge, innan det samband och det förtroende, som bör finnas mellan en suverän och hans folk, därstädes blifver en verklighet.
