man är skyldig honom, icke gömma sig undan bakom de norska fjällen! Jag hoppas, att den konstitution, hvarpå det arbetas, måtte blifva uppgjord på sådant sätt, att kronprinsen, med sitt ädla och visa sätt att se sakerna, ej utsätter sig för alltför stora bekymmer. Lugnet är ännu icke fullkomligt återställdt i Norge. I mitt sista bref berättade jag eder några detaljer härom. En handlande från Kristiania, som kom till Uddevalla dagen före vår afresa, omtalade, att norrmännen fortfarande vidhålla, att det vore deras rättighet att själfva få välja kungen till sin konung och han var äfven öfvertygad om att det skulle komma att tillgå på detta sätt, hvilket mycket förargade alla människor och i synnerhet kronprinsen. De lära äfven funderat på att välja kronprinsen, under villkor att han ville förbinda sig att öfvergifva Sverige samt komma och slå sig ner hos dem. Prinsen skämtade öfver ett sådant förslag och försäkrade alla, som ville höra på honom, att svenskarne hade visat honom alldeles för mycket tillgifvenhet, för att han skulle kunna tänka på att lämna dem, i synnerhet icke för sådana människor, med hvilka det hvarken vore rim eller reson. Ett ögonblick lära de tänkt på att välja
till sin broder, ställde hans tänkesätt utom allt tvifvel. Bland de personer, som för öfrigt allra ifrigast arbetade mot svenskarne, voro herrarne Aal och Collet, hvilka såsom infödda norrmän utaf högfärd sträfvade efter rikets oberoende men som voro fullkomligt okunniga om allt, som timade utom deras fäderneslands gränser och därför saknade förmåga att kunna bedöma, huruvida det fanns någon möjlighet att utan obotlig skada för landet kunna uppnå ett sådant mål. Till Sveriges fiender måste man äfven räkna en herr Sommerhielm och general Haxthausen samt i synnerhet general Schmettau, hvilken var en gammal räf, som uti alla tider hade intrigerat och äfven försökt bedraga salig konung Gustaf III, hos hvilken han infann sig i Stockholm under förevändning att förbereda de båda rikenas förening.
