Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
152

hade mycket goda underrättelser från kejsar Alexander, hvilken för närvarande vid alla tillfällen ådagalägger en nästan faderlig omsorg om Sverige, konungen och kronprinsen. Den ryska fregatten, som ligger härstädes, har

    Grefve Löwenhielm gjorde hvad han kunde för att så snart som möjligt kunna få träffa kejsar Alexander, hvilket dock var ganska svårt, då denne reste natt och dag. I Frankfurt fick han veta, att kejsaren därstädes hade låtit beställa hästar; där afvaktade äfven åtskilliga andra sändebud från tyska hof, hvilkas väl eller ve helt och hållet berodde på kejsarens beskydd, monarkens ankomst. Kejsaren anlände verkligen men endast för att utan uppehåll byta om hästar. Grefve Löwenhielm beslöt sig för att gå fram till vagnen och tala med grefve Tolstoj, som var den ende, som åtföljde kejsaren. Han fick af denne det svar, att kejsaren vore trött och därför omöjligen kunde gifva honom något besked genast, utan att det vore bäst, att han följde efter kejsaren, hvilken säkerligen mycket gärna skulle vilja tala med honom, emedan han vore afsänd från kronprinsen, som denne höll så mycket utaf. Grefve Löwenhielm måste därför genast gifva sig utaf och följa efter uti sporrstreck. Han lyckades också under vägen få tala med kejsaren och förbereda underhandlingarna, men denne bad honom komma till Petersburg, där han lofvade att gifva honom ett nöjaktigt svar. Det svar, som han därstädes sedermera erhöll, var äfven mycket tillfredsställande, och han har själf berättat för mig, att han under en längre tid kunde anse sig hafva Danmarks öde uti sin portfölj. Kejsar Alexanders afsikter blefvo dock aldrig uppfyllda till följd af en utaf dessa ödets nycker, som äro så svåra att förstå eller beräkna; möjligen bidrog härtill, att England icke helt och hållet ville undertrycka Danmark och kanhända dessutom för egen del hade vissa planer att framdeles kunna komma i besittning af Själland. Kejsar Alexander, hvilken, så väl som de båda grefvarne Löwenhielm, som voro hos honom, varit uti fullkomlig okunnighet om fälttåget i Norge och de med anledning häraf pågående underhandlingarna, erhöll först genom amiral Gyllenskiöld, som utaf kronprinsen omedelbart efter stilleståndets ingående afsändes till Petersburg, kännedom om hvad som inträffat. Till följd däraf fick också general Bennigsen, hvilken utaf sin suverän blifvit ställd under kronprinsens befäl, ej förrän långt därefter befallning att tåga vidare. Det var grefve Engeströms försummelse, oskicklighet eller liknöjdhet, som förorsakade, att grefvarne Löwenhielm icke blefvo underrättade om