Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
153

begärt tillstånd att med anledning af kejsarens födelsedag få salutera i dag klockan tolf. Två engelska fregatter hafva äfven beslutat att däruti deltaga. Sedan de båda befälhafvarne anmält denna sin afsikt för kommendanten,

    händelsernas gång, ty han uraktlät att meddela dem hvad som hade händt uti Norge. Uti Tyskland var postgången visserligen oregelbunden, emedan den därstädes icke ännu hade blifvit ordnad efter kriget, men detta var ingalunda förhållandet med posten mellan Sverige och Ryssland; man hade därför ganska väl kunnat meddela sig med dem, men emedan detta försummades, gick Sverige törhända miste om stora fördelar, hvilka skulle hafva konsoliderat dess makt och betydligt ökat dess område, nu kommer det törhända att förlora en provins utan att vinna någon förmån i stället; det är nämligen troligt, att, såsom hörande till Tyskland, Pommerns öde kommer att blifva föremål för öfverläggningar vid kongressen och att de där församlade suveränerna skola vilja förfoga öfver detsamma. Emedan man från svensk sida icke vill öfverlämna Pommern åt Danmark, hafva hemliga underhandlingar rörande denna provins blifvit inledde med Preussen, hvilket jag förut omtalat. (På ett annat ställe skrifver nämligen drottningen följande:) — — — Kronprinsens afsikt var visserligen att afträda Pommern men icke till Danmark, som handlat falskt och trolöst, utan han önskade kunna få sälja eller utbyta detsamma; han hade därför äfven redan afsändt en hemlig agent till Berlin med uppdrag att för en högst betydlig penningsumma erbjuda denna provins åt konungen af Preussen, men det svar, som han under loppet af augusti månad erhöll, var dock ingalunda gynnsamt, emedan Preussen, som var utblottadt på medel, icke kunde betala den begärda summan annorlunda än med löften, men kronprinsen ville erhålla hela beloppet, innan han lämnade ifrån sig provinsen. (Härom skrifver drottningen i sina memoarer ytterligare under november månad samma år:) — — — Kronprinsen var bestämd att ingenting afstå och troligen borde de främmande makterna ej heller hafva någonting emot, att Sverige, genom att få behålla Pommern, fortfarande skulle kunna räknas till kontinenten samt såsom en medlem utaf Tyskland blifva inveckladt uti andra makters tvistigheter, och därigenom förhindras att i lugn och ro uppnå för stort välstånd. Här uti landet funnos nog äfven rätt många, hvilka hoppades på att Sverige skulle kunna få, såsom ett minne från vår forna ärorika tid, behålla denna, genom dess stora konungars tapperhet eröfrade besittning. Möjligen hoppades man, att