har kungen befallt, att ett batteri härifrån skall göra likaledes och besvara saluten, hvilket är så mycket mera ovanligt, som det i allmänhet icke är brukligt att besvara någon salut, då kungen finnes på platsen. Då man gjorde kungen uppmärksam på detta, svarade han: »Det är just därför, som jag önskar kunna få göra någonting ovanligt till kejsar Alexanders ära.» Herr Suchtelen hitkom i går, och vi togo genast emot honom. Kungen hade låtit honom veta, att han kunde få komma, när han ville, och att han vore välkommen redan i kväll. Han har försäkrat oss, att allt nu är lugnt i Norge, därifrån han kom, och han ämnar stanna kvar här till kronprinsens återkomst. Härutaf kan ni finna, min bäste grefve, huru godt förstånd det är oss emellan.
Från Norge komma lugnande underrättelser. Wirsén, som varit skickad till Kristiania med särskilda instruktioner,
Pommern skulle kunna förse oss med hvad som kunde behöfvas för att föda Norge. Kronprinsen fruktade likväl, att Pommern skulle kunna inleda oss uti krig utan någon fördel för Sverige, och önskade därför kunna göra sig utaf med denna provins antingen mot någon större penningsumma eller också emot någon annan lämpligt belägen provins. Själland, hvars erhållande smickrade hans fåfänga, skulle nog också kunna bidraga till att föda Norge, intill dess att landets egen jord hunnit blifva uppodlad. Bornholm vore också en ö, som låg lämpligt till för oss. Underhandlingar härom måste emellertid på förhand inledas, för att bestående fordringar skulle kunna framställas vid den snart i Wien sammanträdande kongressen. Kronprinsen, som mycket räknade på kejsar Alexanders bemedling, hade redan under hand börjat underhandla härom samt därför afskickat en hos grefve Essen anställd sekreterare vid namn Tomas till Berlin för att försöka sälja Pommern till Preussen, som nog önskade göra denna landvinning men för tillfället saknade erforderliga medel och icke ens kunde fastställa någon bestämd betalningstid. Preussen kunde antagligen ej heller våga lita på någon ny traktat, så länge den, som var ingången i Kiel, ännu icke var annullerad, samt hade all anledning hoppas att genom underhandlingar vid kongressen i Wien kunna slippa ifrån att betala så mycket, som nu fordrades.
