Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
164
förehöll honom, att han annars inför Gud måste svara för alla de olyckor, som kunde inträffa; norrmännen, som visat honom en så stor tillgifvenhet och ett sådant förtroende, att de valt honom till sin konung, ägde också rättighet att af hans erkänsla fordra, att han åtminstone beredde dem lugn och trygghet för framtiden. Då han skulle svara häruppå, kunde han det icke för tårar men lofvade att underskrifva allt hvad de önskade, hvilket han också gjorde. Det är verkligen en mycket ynklig människa, denne stackars prins! Deputationen var hos honom den 10, och natten mellan den 10 och 11 begaf han sig[1]
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under oktober månad 1814: — — — Prinsen hade förklarat, att han genast härefter (efter afsägelsen) skulle afresa till Köpenhamn, men han fick den ena förevändningen efter den andra för uppskjutandet af resan. Statsrådet Platen försökte förgäfves att öfvertala honom att resa, hvilket han visserligen beständigt lofvade men likväl gång efter gång uppsköt, hvarför kronprinsen befallde kommissarierna att skicka någon till honom för att förmå honom att begifva sig af. Dessa afsände därför kronprinsens adjutant Forsell med order till amiral Cederström, att han på ett eller annat sätt skulle försöka tvinga prins Kristian till afresa, så vida han icke ville göra det godvilligt. Kort därefter eller ungefär vid samma tid, som den nuvarande kungen blef proklamerad, gaf han sig likväl utaf och var under resan nära att lida skeppsbrott på kusten af Jylland, där han landsteg för att därifrån begifva sig till Köpenhamn. Man kunde ej förstå anledningen, hvarför prinsen dröjde kvar så länge uti Norge, men fick efter hans afresa förklaring därpå. Skälen voro, att han ville invänta underrättelser så väl från London som äfven från Wien, hvarest han hoppades, att konungen af Danmark genom sina underhandlingar möjligen skulle kunna åstadkomma någon ändring uti sakernas läge. Från London väntade han att få veta, huru det skulle lyckas för herr Karsten Anker, som han hade afsändt dit för att underhandla med den engelska ministären och till och med i hemlighet ackrediterat såsom minister-resident för konungen af Norge. Det engelska kabinettet handlade i detta fall ingalunda ärligt, ty det borde genast hafva skickat honom tillbaka, i stället för att tillåta honom att få stanna kvar uti England; visserligen
