att han i anseende till sin sjukdom, bedt stortinget utse några medlemmar för att komma till honom och emottaga det meddelande, som han hade att afgifva.
Den 10 kommo också tjugufem medlemmar af stortinget till honom på hans landtställe, kalladt Ladugårdsön, för att emottaga detta meddelande. När han skulle hålla ett tal till dem, föll han i gråt och kunde icke fortsätta utan nödgades låta en annan person läsa upp det uti sitt ställe; då hans afsägelse endast afsåg honom själf men icke hans efterkommande, gjorde en af deputationens medlemmar, en doktor Kaas(?), honom uppmärksam härpå och förklarade, att det vore nödvändigt, att han äfven skulle afsäga sig Norges krona å sina arfvingars vägnar och
för sina arfvingar. Då prinsen föreföll tveksam, innan han lämnade något svar, gjorde herr Treschow honom lifliga förebråelser för detta hans handlingssätt och framhöll, att prinsen borde hafva fått tillräckliga prof på norrmännens stora tillgifvenhet för både honom och den danska dynastien samt att de, som i det allra längsta sökt vara honom trogna, ingalunda frivilligt velat göra ombyte på konung utan helst behållit sin egen suverän; han borde dock kunna inse, att nationen, sedan omständigheterna tvingat honom att afsäga sig den tron, hvartill han blifvit kallad, måste önska få välja sig en annan konung, hvilken den, sedan han blifvit hyllad, ämnade visa samma tillgifvenhet, som den alltid hyst för den forna dynastien; de måste därför också fordra utaf honom, att han för att betrygga deras framtida lycka handlade ärligt och äfven afsade sig tronen för sina arfvingar, emedan, om han uraktläte detta, han uti framtiden kunde förorsaka landet stora olyckor, för hvilka de gjorde honom ansvarig, så väl som för allt blod, som till äfventyrs med anledning häraf kunde komma att flyta. Då herr Treschow med styrka och kraft talat till slut, började prinsen, som, ehuru visserligen svag och föga begåfvad, i grund och botten icke är någon dålig människa, att gråta; somliga påstå, att det var af vrede, som han med möda kunde återhålla. Härmed må nu vara huru som helst, så svarade han likväl, att han vore beredd att göra allt hvad norrmännen af honom fordrade. Man tillade den uteglömda meningen, hvilket verkligen var nödvändigt, emedan prinsen hade en son.
