de ledas och tyranniseras af handlandena, hvilka liksom äfven tjänstemännen, som för det mesta äro danskar, äro tillgifna sin regering. Norrmännens karakter är för resten hederlig, men de äro mycket envisa och sakna bildning och civilisation, hvars spridning den danska regeringen själf sökt förhindra. — — — Konster och yrken ligga därför hos dem mycket efter sin tid, om de jämföras med angränsande länder. Deras handel och deras finansväsen har äfven varit i beroende af moderlandet, alldenstund alla landets produkter hafva icke fått utföras direkt utan först blifvit sända till Danmark. Deras guld-, silfver- och järngrufvor hafva uteslutande blifvit bearbetade för dansk räkning eller också icke alls. Alla deras penningtransaktioner hafva blifvit verkställda uti Danmark, då de själfva saknat egen bank och eget myntväsen. Den enda handel, som varit Norges invånare tillåten, har varit den med torkad fisk och med byggnadsvirke, i synnerhet bräder, men äfven denna handel har uteslutande varit byteshandel, då de alltid varit tvungna att taga spannmål uti utbyte i anseende till de dåliga skördarna och den i Norge till följd af det ogynnsamma klimatet vanliga missväxten. Den otacksamma jordmånen har dessutom på många håll gjort all odling omöjlig, och för öfrigt har deras stora okunnighet varit dem ett hinder att kunna draga full nytta af sin jord; de hafva därför i allmänhet varit i saknad af det allra nödvändigaste och fått lefva nästan uteslutande af torkad fisk och bröd, bakadt af bark blandad med hafremjöl.
En mycket aktningsvärd grundsats har hittills städse utmärkt norrmännen, nämligen den att visa tillgifvenhet mot dem, som öfver dem haft att befalla, och det har nästan
