betraktats som en trosartikel att vara tillgifven Danmark och den dynasti, som där i landet sitter på tronen. Det är också därutaf, som upprorsmakarne vilja begagna sig nu, sedan konungen af Danmark afstått från detta rike, och de hos befolkningen söka väcka längtan efter oberoende; de hoppas nämligen, så snart riksdagen hunnit sammanträda, få prins Kristian, som är presumtiv tronarfvinge i Danmark, emedan konungen ej har någon son, utropad till konung. Konungen af Danmark har troligen just skickat prins Kristian till Norge i förhoppning att detta rike genom hans ärelystnad skulle kunna bevaras åt moderlandet, emedan så ju kommer att ske, om han därstädes blifver konung, då han såsom blifvande konung i Danmark åter kan komma att förena de båda rikena under samma spira.
Norrmännen äro till sin natur tappra, om de blott hafva ett godt befäl, religiösa och goda familjefäder, plikttrogna och mycket gästfria. Deras seder äro rena och enkla, i synnerhet i det inre af landet, men till följd af sin okunnighet låta de sig lätt ledas af hvem som helst, som önskar föra dem uti en viss riktning. Det är dock att hoppas, att sedan de kommit till insikt om sina egna intressen, de skola komma att visa sin nye konung samma tillgifvenhet, som de hyst för den gamla dynastien, i synnerhet borde det vara omöjligt, att, då de en gång fått lära känna kronprinsen, de ej skola älska och värdera honom. Norges belägenhet lämpar sig onekligen äfven bra mycket bättre för en förening med Sverige än med Danmark, som dessutom mycket försummat detta land, törhända af fruktan för att deras invånare, om de erhållit mera upplysning, skulle hafva velat frigöra sig från moderlandet.
