Efter att hafva väntat ganska länge erhöll grefve Rosen ändtligen tillåtelse af general Staffeldt att få fortsätta sin resa till Kristiania, och mot sin vilja fick han en adjutant till följeslagare, som hade befallning att icke lämna honom. Prins Kristians stallmästare mötte grefve Rosen i närheten af Kristiania med prinsens vagn för att föra honom till staden och till det kvarter, som var iordningsställt för honom. Det var hos en general von Haxthausen, en stor favorit hos prinsen och en af ledarne för den nuvarande rörelsen. Denne inlät sig genast i samtal med grefve Rosen och berömde mycket prinsens förtjänster och framhöll den fördel Norge skulle hafva, om det finge behålla sitt oberoende. Grefve Rosen försökte å sin sida bevisa, att det vore omöjligt för Norge att kunna bevara detta oberoende och att prinsen genom att vägra att uppfylla traktatens bestämmelser handlade upproriskt emot sin egen konung och därigenom ej blott droge ofärd öfver sig själf utan äfven störtade hela landet uti olycka genom den tvedräkt, som därigenom antagligen skulle uppstå inom landet. Herr von Haxthausen svarade härpå, att han ej fruktade för någon tvedräkt inom landet, då dess invånare endast voro vana att lyda utan att därom resonnera, han förklarade, att det var prinsen, som ensam hade att inför sin konung ansvara för sitt uppförande, då alla öfriga endast voro hans lydiga undersåtar, hvilka för resten icke själfva underskrifvit någonting. Genom att öfverlämna dem åt Sverige, hade deras konung öfvergifvit dem, och då han löst dem från deras trohetsed, voro de fullt fria och ville också nu njuta af denna frihet. »Vi äro», tillade han, »såsom skeppsbrutna, som försöka hänga sig fast vid den, som erbjuder dem räddning, och äro därför
