afhålla Ryssland och Preussen samt Österrike från att understödja Sveriges planer. Ryssland tillbakavisade alla de förslag, som Danmark gjorde i detta afseende, emedan kejsaren önskade, att Sverige skulle få Norge, och dessutom var bunden genom sitt med traktaternas helgd beseglade löfte till konungen. — — — — — — — — — — — —
Preussen stod äfven uti en alltför stor tacksamhetsskuld till Sverige för att icke likaledes förklara sig till dess förmån. Kronprinsen kunde verkligen hafva berättigade anspråk på erkänsla, emedan han tvenne gånger räddat Berlin från att af fransmännen blifva intaget. Dessutom hade kronprinsen, innan han lämnade sitt understöd, i konungens namn ingått en traktat med detta land, hvarigenom besittningen af Norge garanterades Sverige. Österrike hade genom sina ministrar uti Danmark snarare motverkat än understödt kronprinsens planer, men genom underhandlingar och ihärdighet lyckades denne likväl slutligen vinna äfven detta land och med detsamma afsluta en traktat.
Herr Tawast, hvilken efter freden i Kiel hade kvarstannat uti Köpenhamn i egenskap af svensk minister, gjorde framställning om att prins Kristian skulle af konungen af Danmark erhålla befallning att uppfylla traktaten, och den 8 februari förnyades befallningarna i detta syfte; sedan prinsen förklarat sig för regent, aflämnade Tawast på konungens befallning till den danska ministären ytterligare en not med anhållan, att prins Kristian, såvida han ej genast lydde, skulle förklaras för rebell och förlustig sina rättigheter till tronföljden. Herr Rosencrantz lofvade med anledning häraf, att konungen skulle gifva prinsen sådan befallning och att några framstående personer skulle sändas till honom för att bestämdt fordra uppfyllandet af villkoren, men han
