lämnade däremot intet svar på den framställning, som blifvit gjord angående tronföljden, hvilket dock varit önskvärdt, för att man med säkerhet skulle kunna veta, om man vågade lita på Danmarks uppriktighet, hvilken man hade anledning att betvifla.
Grefve Essen skickade några pålitliga personer, hvaribland några af sina egna adjutanter, till Norge för att få kännedom om det allmänna tänkesättet i landet och äfven i det inre däraf kunna sprida konungens proklamationer, men det besked han genom dessa erhöll var ingalunda lugnande, ty de meddelade, att norrmännen icke hade någon lust till en förening med Sverige, och detta icke blott till följd af nationalhatet utan äfven därför, att det danska partiet redan förklarat sig för prins Kristian. — — — —
Det föreföll därför i slutet af denna månad, som om
norrmännen ej skulle vilja underkasta sig, utan att de
därtill med vapenmakt tvingades, hvarför grefve Essen ansåg
sig tvungen att å nyo förbjuda leverans af spannmål
från Sverige, i förhoppning om att behofvet däraf desto
snarare skulle förmå dem att gifva med sig. Han gaf
dock bönderna fortfarande spannmål uti små partier eller
hvad de behöfde för sitt eget och sina familjers uppehälle,
emedan han trodde sig därigenom kunna vinna dem på
sin sida.
— — — — — — — — — — — — —
