Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
42

lämnade däremot intet svar på den framställning, som blifvit gjord angående tronföljden, hvilket dock varit önskvärdt, för att man med säkerhet skulle kunna veta, om man vågade lita på Danmarks uppriktighet, hvilken man hade anledning att betvifla.

Grefve Essen skickade några pålitliga personer, hvaribland några af sina egna adjutanter, till Norge för att få kännedom om det allmänna tänkesättet i landet och äfven i det inre däraf kunna sprida konungens proklamationer, men det besked han genom dessa erhöll var ingalunda lugnande, ty de meddelade, att norrmännen icke hade någon lust till en förening med Sverige, och detta icke blott till följd af nationalhatet utan äfven därför, att det danska partiet redan förklarat sig för prins Kristian. — — — —

Det föreföll därför i slutet af denna månad, som om norrmännen ej skulle vilja underkasta sig, utan att de därtill med vapenmakt tvingades, hvarför grefve Essen ansåg sig tvungen att å nyo förbjuda leverans af spannmål från Sverige, i förhoppning om att behofvet däraf desto snarare skulle förmå dem att gifva med sig. Han gaf dock bönderna fortfarande spannmål uti små partier eller hvad de behöfde för sitt eget och sina familjers uppehälle, emedan han trodde sig därigenom kunna vinna dem på sin sida.
— — — — — — — — — — — — —