Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
43

April månad 1814.

— — — — — — — — — — — — —

Kronprinsen hade tagit en verksam del uti alla de stora händelser, som under tiden tilldragit sig i Europa, men såsom själf varande fransman hade han uppträdt med all den grannlagenhet, som var af nöden för att icke förefalla såsom en fiende till sitt eget fosterland utan endast synas uppträda för att bidraga till dess och hela världens befrielse; han hade försökt skaffa sitt adoptiva fädernesland en verklig fördel och genom de allianser, som han ingått, samt den utvidgning det erhållit uti Norge, betrygga dess tillvaro och oberoende samt bevara detsamma från att blifva en lekboll för sina grannar. Om än han icke ännu fullkomligt lyckats genomdrifva denna sin plan, har man dock anledning hoppas, att den vansinniga högfärden och ärelystnaden hos prins Kristian må blifva bestraffad och att det folk, hvars olycka hans uppförande bereder, till slut dock må finna lyckan under den faderlige konungs spira, som ej önskar något högre än dess väl. — — Kronprinsen har verkligen ådagalagt en så stor grannlagenhet, att det måste uppväcka beundran lika väl hos en eftervärld som hos hans samtid. Måtte nu freden, så behöflig för alla makter, hvars krafter och tillgångar äro uttömda, blifva resultatet af dessa tilldragelser, så att mänskligheten ändtligen må kunna få andas ut i lugn och ro. — — — Emellertid tyckas ej alla olyckor ännu vara slut, ty i detta ögonblick, då hela Europa hoppas få njuta fredens välsignelser, är dock icke lugnet återställdt uti Norden, alldenstund Norge icke ännu fullständigt är uti våra händer och