till den sista blodsdroppen. Sedan först finanserna och utbetalningar till arméens underhåll hade ordnats, blef prinsen utaf församlingen utropad till konstitutionell konung, hvarefter densamma genast svor honom trohet såsom laglig suverän. Prinsen lät bland allmänheten utsprida det ryktet, att han hade att räkna på understöd från främmande makter, och begagnade sig utaf den omständigheten, att just vid denna tidpunkt några fartyg ankommit till Bergen med spannmål och andra lifsmedel, för att låta påskina, att dessa främmande makter redan börjat sända honom allt hvad han behöfde. Norges fredliga inbyggare, hvilka hittills uti sin oskuld icke tänkt sig möjligheten af att någon ville bedraga dem, trodde allt hvad han inbillade dem. Den stora hänförelse, som framkallades af tanken på det oberoende, med hvilket man smickrade norrmännen, gaf sig uttryck uti patriotiska skänker till statskassan, dit man lämnade alla pengar, som funnos uti enskildas kassor; de, som inga pengar hade, skickade spannmål och lifsmedel samt hvad de kunde äga uti öfverflödsartiklar. Fruntimren sände sina guldsmycken, och de, som ägde juveler, sålde dem för att lämna pengarna därför. Man beslöt att inrätta en bank och utsläppte tills vidare papperspengar, betalbara i Köpenhamns bank, hvilket dock ej för dem var någon särdeles god rekommendation i anseende till det dåliga skick, hvaruti Danmarks finanser voro. De förlorade också ganska snart sitt värde, så att prinsen blef tvungen att utfärda ännu mera sådant pappersmynt.
