Norge blifvit till Sverige öfverlämnadt; han lät honom äfven förstå, att det icke var någon tid att förlora, emedan Bennigsen hade fått befallning att intåga i Holstein och icke stanna, förrän han vore vid Köpenhamn. Detta svar förmådde verkligen konungen af Danmark att göra ett försök att få prins Kristian att lyda de redan gifna befallningarna, och han afsände jämlikt det redan genom herr Rosencrantz till Tawast gifna löftet amiral Bille och en af sina adjutanter, herr Löwenstierne, till Norge. Då amiral Bille, som ej fick komma öfver gränsen utan prins Kristians tillåtelse, hindrades af förposterna att komma fram, underrättade han prinsen om sin ankomst men fick till svar, att denne gärna skulle taga emot honom såsom enskild person men ingalunda såsom sändebud från konungen af Danmark, alldenstund han antoge, att denne skulle fordra, att han öfverlämnade fästningarna. Amiralen blef därför tvungen att återvända till Danmark med oförrättadt ärende.
Prinsen hade kort förut skrifvit ett bref till grefve Essen för att säga honom, att han önskade ett sammanträffande med honom för att få tillfälle öfvertyga honom, att han förtjänade hans högaktning, men grefve Essen svarade i höfliga men bestämda ordalag, som borde göra intryck, och förehöll honom det vansinniga i hans uppträdande samt vägrade sammanträffa med honom, emedan hans plikt för närvarande förbjöd honom detta.
Kronprinsen hade redan i början af april från Paris rest tillbaka till sin armé och fick vid sin återkomst kännedom om allt, som passerat; han hade underhandlat med så väl kejsar Alexander som kejsaren af Österrike och konungen af Preussen, äfvensom med lord Castlereagh,
