hvilka representerade de fyra stormakter, som garanterat Kiel-traktaten och därför ej kunde vägra att försöka tvinga konungen af Danmark att uppfylla densamma; de båda kejsarne och konungen af Preussen skrefvo därför hotfulla bref till denne konung för att göra honom föreställningar och tillkännagåfvo samtidigt, att de ämnade skicka sändebud till Köpenhamn med uppdrag att ordna de norska angelägenheterna till Sveriges förmån samt voro fast beslutna att med sina trupper understödja dessa underhandlingar. England hade äfven lofvat detsamma samt afskickat fregatter för att blockera Norges hamnar. Man visste redan, att en af kejsar Alexanders adjutanter, vid namn Orloff, fått befallning att begifva sig till Köpenhamn och där invänta de andra underhandlarnes ankomst, hvilka tillsammans med honom skulle arbeta på traktatens uppfyllande. Kejsar Alexander var i synnerhet mycket ifrig att söka bidraga härtill och förklarade offentligt, att det ej blott vore hans vänskap för kronprinsen, som ålade honom att skaffa Sverige Norge, utan att äfven hans heder fordrade det. För att icke riskera att misslyckas ansågs det vara nödvändigt att kunna med vapenmakt gifva eftertryck åt dessa underhandlingar, hvarför man måste uppskjuta sändebudens afresa, till dess trupperna kunde hinna anlända. Det skulle visserligen ej varit särdeles svårt för Bennigsens armé, som uppehöll sig uti närheten af Hamburg, att göra ett infall uti Holstein, men densamma hade hittills full sysselsättning med att försöka fördrifva marskalk Davoust, prins af Eckmühl, hvilken ej kunde förmås att öppna Hamburgs portar för de allierade.
Konungen af Danmark hade sålunda genom sina intriger för att hindra Norges öfverlämnande kommit därhän,
