att han nu vore hotad att, om ej att helt och hållet gå under, likväl blifva utsatt för ett krig, som hvarken hans finanser eller hans föga krigsvana trupper gjorde för honom uthärdligt. För att därför åtminstone kunna få behålla sitt återstående rike måste han uppoffra prins Kristian, ett i sanning något grymt medel, då det var tydligt, att denne endast handlat efter sin suveräns order, ehuru han uppträdde såsom upprorsmakare emot honom — han blef därför nödsakad att besluta sig för att gifva denne dementi.
Så snart kronprinsen ankommit till sitt högkvarter, gaf han sin armé befallning att sätta sig uti marsch mot Östersjöns kuster; han hade först tänkt låta de svenska trupper, som voro utanför Maastricht och däromkring, tillsammans med de allierades trupper gå om bord uti Holland och direkt afgå till Norge för att landsättas uti Bergen och Kristiania. Kronprinsen kunde, såsom understöd för att betvinga Norge, räkna på att erhålla 15,000 man från Ryssland och åtskilliga fartyg, som skulle komma från Arkangel, samt äfven, om han det begärde, 10,000 man från Preussen, han fruktade dock att härigenom uppreta norrmännen och öka nationalhatet samt hoppades i godo kunna betvinga detta nomadfolk, hvarför han beslöt sig för att endast begagna sig utaf de allierades underhandlingar och uteslutande använda sina svenska trupper samt därigenom undvika att behöfva stå i tacksamhetsskuld till någon. Samtliga svenska trupper afsändes på olika vägar till Lybeck, Wismar och Stralsund, dit svenska oväpnade linieskepp och transportfartyg sändes för att föra dem genom Sundet och landsätta dem i Göteborg och andra närmare Norge belägna hamnar och därigenom förorsaka landet mindre besvärligheter.
