Hoppa till innehållet

Sida:Sverige och Norge, 1814.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
60

konung (»roitelet»), vill han det ingalunda. Hans sista beslut är att begära två eller tre månader på sig för att kunna sammankalla ständerna och åt dessa öfverlämna att besluta, huruvida de vilja afstå riket eller ej. Antagligen skulle likväl denna riksförsamling komma att blifva af samma slag som den uti Eidsvold, där det var med sina egna trupper, som han lyckades afgöra ärendena. Jag är verkligen fullkomligt öfvertygad om att till slut kanonerna blifva de enda talande skäl, som kunna göra slut på detta ovissa tillstånd. Emellertid har nu fredsslutet med Frankrike anländt hit. Vi hafva på nytt fått afstå från Guadeloupe och hafva i stället fått ersättning uti Amerika på hvad

    törhända också i själfva verket ej så stort intresse uti att Sverige skall erhålla Norge, men det engelska kabinettet hade likväl efter trägna underhandlingar gått in på kronprinsens framställningar och underskrifvit traktaten, emedan det ville begagna sig utaf hans stora förmåga och hans trupper under det stora kriget emot Napoleon för att befria kontinenten, och nu var det väl nödsakadt att hålla hvad som därvid blifvit lofvadt. Därför skickades äfven först en herr Morier för att underhandla med prins Kristian och försöka förmå honom att afstå från sina planer på Norge. Man hade dock all anledning att frukta, att denne herr Morier skulle göra hvad han kunde för att bereda norrmännen fördelar, emedan han i vissa afseenden tillhörde oppositionen och dessutom ansågs hafva en svag karakter, så att han ganska lätt skulle låta sig öfvertygas af dem, till hvilka han vände sig, hvarför det också var troligt, att norrmännen lätt skulle få honom på sin sida, i synnerhet om de begagnade sig utaf hans egennyttiga affärsintressen, ty han var i själfva verket en affärsman. — — — Herr Morier visade sig likväl i början af sin vistelse i Kristiania ganska bestämd, men detta räckte icke länge, ty, såsom det var att frukta, togo hans liberala tänkesätt öfverhanden och han tycktes finna det mycket naturligt, att ett folk vill hafva sin egen vilja och själft önskar få välja sin regering och sin konung utan att därtill låta sig tvingas genom krig. Han använde därför ej heller tillräcklig ifver för att öfvertala dessa envisa människor och denne ärelystne furste, som vill förskaffa sig ett europeiskt rykte och lägga i dagen sin stora hängifvenhet till detta folk, som valt honom till sin konung.