Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
61
man kallar fastlandet; det är ett område, som består af tre distrikt, hvaraf ett heter Berbiche, på de andra två har jag glömt bort namnen, de hafva förut tillhört Holland, som nu afstått dessa provinser, därför att detta land erhållit Belgien.[1] Det förberedes en kongress i Wien.
- ↑ Drottningen skrifver härom under juni månad 1814 i sina memoarer. — — — Genom en artikel uti fredsslutet mellan dessa makter hade England tillförsäkrat Frankrike att återfå Guadeloupe. Då nu denna ö förut hade blifvit afträdd till Sverige såsom ett slags ersättning, innan kronprinsen tågade med de allierade emot Napoleon, hade kronprinsen gjort svårigheter emot återlämnandet, men han ansåg likväl till slut det vara bäst att afstå därifrån på fördelaktiga villkor, i synnerhet som vi icke ännu satt oss i besittning däraf och England således törhända i alla fall skulle komma att återlämna den. I februari månad hade kronprinsen redan skrifvit till kungen för att anordna en expedition till Guadeloupe och ditsända en guvernör med trupper. Amiral Cederström, hvilken kronprinsen föreslagit till guvernör, hade redan i april afrest med en stab af officerare för att af kronprinsen erhålla närmare order; men emedan utsikterna då ej voro stora för en snar fred, skulle han, efter att hafva tagit vägen genom Holland, i London invänta den fregatt, som skulle komma med trupperna, hvilka utgjordes af regementet Royal Suédois, som bestod af fransmän, italienare, holländare och tyskar, till en stor del krigsfångar. — — — När kronprinsen slutligen gick in på att afstå från Guadeloupe, begärde han en ersättning, som skulle bestå i distrikten Exebo (»Essequibo»), Berbiche (»Berbice») och Demaruris (»Demerara») uti Amerika (Södra Guyana), hvilket England också medgaf, men då nu fredsslutet hitkom, hade kronprinsen ännu icke fått någon underrättelse rörande detta, hvarför han var mycket missnöjd med grefve Stedingk och herr Wetterstedt, att de undertecknat traktaten utan att däri intagits, att ersättning blifvit beviljad, i synnerhet som herr Talleyrand hade lofvat kronprinsen, då han med honom i Paris underhandlade angående Guadeloupes afträdande, att Sverige skulle uti ersättning få en million francs, emedan Frankrike var mycket intresseradt att återfå denna koloni och säkerligen skulle gjort allt för att få den tillbaka, ej blott därför att Napoleon redan inför senaten förklarat, att Frankrike aldrig skulle sluta fred med Sverige på andra villkor, än att denna ö återlämnades, utan äfven därför att flera medlemmar af senaten därom voro angelägna, emedan de där hade gods, som de gått miste
