beslutadt, att man skall taga ett förskott hos statskontoret; kronprinsen drager försorg härom efteråt. Saken är nämligen den, att statsrådet är emot afresan, men konungen har nu så bestämdt uttalat sig, att det vore löjligt, om det icke blefve utaf. Man föreslog äfven, att vi skulle resa till Helsingborg, men konungen förklarade, att han icke ville vara så långt borta från prinsen och att han därför ville
redan förra året uttalat sin önskan att resa dit. Han längtade äfven mycket att kunna få besöka Norge, och om de därstädes inledda underhandlingarna skulle kunna lyckas, vore det ju möjligt för honom att fara dit och låta kröna sig. Om nu verkligen också kriget kommer att utbryta, kan han få ett tillfälle att följa sitt tappra sinnes ingifvelser, ty han har ju verkligen, de gånger han förut varit med i krig, alltid visat sig vara tapper.
Redan vid kronprinsens hemkomst, då konungen mötte honom vid Fittja, tillkännagaf han för honom sin afsikt att fara till Uddevalla icke blott för att där begagna baden utan äfven för att vara närmare händelserna och uti kronprinsens grannskap. Öfver detta stora bevis på vänskap blef kronprinsen naturligtvis mycket smickrad och visade sig mycket belåten med detta förslag, på hvilket han redan före sin hemkomst blifvit förberedd, i synnerhet som han äfven trodde, att denna resa törhända skulle kunna vara nyttig för konungens hälsa. Då därför någon för kronprinsen, de första dagarna efter hans återkomst, omtalade, att man i Sverige och särskildt uti Stockholm icke ansåg, att denna resa skulle vara hälsosam för konungen, utan fruktade, att den långa resan skulle blifva alltför tröttsam för honom i anseende till hans klena hälsa, så svarade prinsen: »Man skall icke bry sig om sådana rykten; då nu konungen vill det, skall man icke söka afhålla honom därifrån, och mig gör det särskildt ett stort nöje.» När man därefter framhöll, att det kanhända icke funnes tillräckligt med pengar för en sådan resa, då de medel, som voro afsedda för konungens hof, icke voro beräknade för några resor, svarade kronprinsen, att det nog skulle kunna finnas något sätt att afhjälpa detta. Då emellertid kronprinsen mycket ifrigt ansattes att afråda konungen från resan, såg det verkligen ett ögonblick ut, som om hela denna plan, som gjort honom så mycket nöje, skulle gå om intet. Det intrigerades öfverallt, och detta nu icke endast därför, att man verkligen fruktade för konungens hälsa, utan också därför, att det ju en gång hör till, att man alltid skall kritisera allt hvad kungliga personer taga sig före. Konungen var likväl så
