Mörner, och Puke har erhållit befallning att angripa med flottan. De danska och norska fartygen befinna sig vid Hvalöarna, och våra äro närmare Strömstad. Kronprinsen afreste med hela högkvarteret i förgår. Konungens stora otålighet förmådde honom att gifva sig utaf redan i går morse.[1] Jag är således nu alldeles ensam här för att bada,
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under juli månad 1814: Tidpunkten för truppernas inmarsch kunde väl blifva påskyndad men icke fördröjd, då så väl officerarnes som manskapets ifver på alla sätt sökte påskynda densamma; de voro nämligen nyligen hemkomna från ett fälttåg, som ehuru ärorikt det varit för andra nationer likväl icke hade beredt den svenska arméen något slags andel uti denna ära, då denna endast högst obetydligt fått vara med uti elden. Däröfver var arméen missnöjd, och alla hyste förhoppning att nu kunna få tillfälle att förvärfva de lagrar, hvilka de hittills, ehuru mot sin egen vilja, ej lyckats vinna. Så väl befälhafvare som soldater voro kronprinsen tillgifna och beundrade hans framstående förmåga och hans personliga egenskaper, men de förebrådde honom, att han ej velat lämna dem tillfälle att visa sin tapperhet. Då de emellertid kände kronprinsens häftiga lynne, vågade de likväl ej uttala detta sitt missnöje alltför högt, fruktande, att han däröfver kunde blifva förargad och anklaga dem för myteri.
beklaga honom. Detta bref afsändes i förväg men träffade icke prinsen förrän uti Moss, dit han hade afrest från Kristiania för att befinna sig något närmare gränsen. Han skickade genast ett skriftligt svar därpå, som var dem till mötes i Fredrikshald. Hans bref var skrifvet med mycken stolthet och syntes i trots utaf hans dåliga sak vara förestafvadt af en orubblig beslutsamhet att försvara en fri nations rättigheter, hvarjämte han kastade all skulden för detta krig på svenskarne. Utan att låta afskräcka sig utaf detta bref fortsatte kommissarierna ända fram till Moss och ville göra ett allra sista försök hos prinsen, men allting var förgäfves. De fordrade då, att alla bref och underhandlingar skulle tryckas och blifva spridda uti landet; detta blef äfven sedermera gjordt, ehuru de ej blefvo af den norska regeringen offentliggjorda förrän efter fientligheternas påbörjande. Kommissarierna återkommo därför hit utan att hafva uppnått något resultat och återvände därefter hvar och en till sitt land men förklarade helt öppet, att det hvarken var rim eller reson med prins Kristian och att de voro öfvertygade om att Sverige skulle uppnå sitt mål att underkufva Norge.
