mellan tisdagen och onsdagen. Under tiden har nu emellertid arméen i stormsteg begifvit sig utaf emot gränsen, förtrupperna hafva embarkerat på flottan under befäl af G.
honom de trupper, som kunde blifva erforderliga för att underkufva Norge. Kommissarierna rådgjorde sinsemellan och beslöto sig för att ännu en gång återvända till prins Kristian för att hos honom göra förnyade försök. Kronprinsen öfvertalade kungen att gå in på detta deras förslag för att sålunda ända till det sista försöka använda mildhet emot dessa sina undersåtar, hvilka han ansåg vara vilseledda genom prins Kristians och danskarnes intriger, men han förklarade likväl, att han icke desto mindre skulle göra allting för att vara färdig att genast angripa och gå öfver gränsen. Kronprinsen för sin del trodde också, att detta skulle blifva nödvändigt för att gifva norrmännen en läxa och sålunda lättare göra sig till herrar öfver dem, och hyste icke mycket hopp om att detta sista fredliga försök skulle lyckas. Kommissarierna själfva hade äfven föga hopp om att kunna lyckas, ehuru de ansågo sig jämlikt sina instruktioner skyldiga att göra allt hvad de kunde för att förhindra kriget, och begåfvo sig därför ännu en gång utaf till Kristiania; man trodde, att de ej skulle kunna komma någonstädes med prinsen i anseende till hans egen envishet och hans omgifnings stora okunnighet och egenkärlek; ty de personer, som omgåfvo honom, trodde icke, att norrmännen skulle kunna besegras, om de blefve angripna, oaktadt man sökt öfvertyga dem om kronprinsens stora militära förmåga och hans armés krigsvana, men de ansågo norrmännen oangripliga ibland sina fjäll, hvilket de nog äfven törhända skulle vara, om de endast hade tillräckligt med lifsmedel, hvilket de nu saknade, och om deras armé varit krigsvan och ej deras trupper, som nu var fallet, varit illa organiserade och oöfvade samt i saknad af någon skicklig befälhafvare, en följd däraf att de icke på mycket länge varit med i krig. De fyra kommissarierna afsände från Uddevalla till prins Kristian ett bref, hvarigenom de läto honom veta, att Sverige, såsom de väntat sig, hade tillbakavisat hans framställningar och icke kunde godkänna något annat än det förslag, som kommissarierna redan i sin not af den 7 juli framställt, och att Sverige därför äfven uppmanat de makter, som genom särskilda traktater lofvat Sverige att erhålla Norge, att uppfylla sina åtagna förbindelser och ställa till Sveriges förfogande de truppstyrkor, som de utlofvat, men detta vore uteslutande prinsens egen skuld, som genom sitt olyckliga motstånd mot deras framställningar framkallat denna för honom själf och hela nationen så kinkiga belägenhet, hvarför de ej kunde annat än
